equestrianlifestyle.blogg.se

En annan häst som jag har ridit en hel del är "Katten" som jag kallade henne. Hon hette egentligen Cat Walk och var ett hbl sto f.99 om jag inte minns det hela fel. Hon var ungefär lika stor som Gallina, runt 165 sådär. Hon hade gått 135 hoppning och även haft föl (som stod på gården, dock fullvuxen vid detta lag och superfin!) Henne fick jag ha som min egen under det halvår jag jobbade på BRC, en otrolig förmån!

 

Katten hade stått hela sommaren pga något problem, har för mig ryggen. När jag kom och det pratades om att jag skulle rida igång henne fick jag höra många obehagliga historier om vad hon brukade hitta på. Katten var nämligen en mycket eldig dam, med massor av energi, åsikter och dessutom var hon otroligt smidig i sina rörelser. Tjejen som jobbade med mig berättade att hon hade suttit upp EN gång. Hon hade knappt kommit av eftersom Katten hade fort runt i paddocken, snurrat, stegrat och bockat tills ridläraren kastat sig för att få tag i tyglarna så att tjejen kunde komma av.

 

Men upp kom jag och vi satte igång försiktigt. Jag kände mig ganska skraj varje gång jag red, eftersom hon var så otroligt snabb och smidig att man inte hann med när hon fick för sig något. När vi äntligen hade kommit igång i alla gångarter efter någon månad eller två var jag fortfarande lika osäker när jag red. Hon var väldigt oberäknelig vilket gjorde att jag ständigt var avvaktande.

 

J-E, min tränare på gården, erbjöd sig att hjälpa oss extra. Vi tränade därför (lyxigt nog) för honom upp till tre gånger varje vecka. Jag litade inte alls på Katten i början, men jag litade på honom. Så när han sa åt mig att sätta Katten i galopp och öka så mycket jag kunde så gjorde jag det. När han sa att jag skulle sakta av kunde det ta flera varv, men jag visste att jag skulle klara av det för J-E visste vad han sa.

 

Cat Walk hade tidigare tävlats av dottern till ett utav syskonen som hade BRC. Jag minns hur jag som liten hade sett henne rida och vetat att hon var en riktig naturbegåvning och det var fantastiskt att se henne på en häst. J-E bad henne komma och hjälpa mig med Katten, eftersom vi fortfarande motarbetade varandra i ganska stor utsträckning. När tjejen satt upp var det som om de var gjorda för varandra. Det var otroligt inspirerande (som alltid när hon red) Det blev väldigt tydligt för mig hur det skulle se ut.

 

Efter ett tag började jag och Katten hitta varandra, träningarna var helt fantastiska och jag lärde mig oerhört mycket. Genom Katten lärde J-E mig vad äkta framåtbjudning är, och dessutom att jag klarade av mer än vad jag trodde. Jag blev mycket tuffare och mer orädd.

 

Cat Walk visade sig vara en perfekt läromästare för mig i det skedet jag var i. Genom henne förstod jag hur jag behövde rida Gallina på hinder, och efter det hoppade G nästan allt. Om jag hade haft möjlighet att ta med mig en extra häst då jag flyttade hem, hade jag tagit med Katten. Trots att hon vissa dagar var helt omöjlig att hantera, så kände jag att det vore roligt att ha henne som min egen.

 

Men till vintern spökade hennes rygg igen efter att hon gått med på en weekendkurs (ej med mig.) När jag hade flyttat hem och det gått en tid fick jag veta att hon sålts som avelssto till Norge, där hon verkade ha det bra.