equestrianlifestyle.blogg.se

I december kommer jag att ha haft Gallina i åtta underbara år. Det är helt otroligt vad tiden bara flyger iväg! Ibland känns det så konstigt att tänka att det faktiskt har gått en sådan lång tid. Men om jag verkligen tänker på det, så inser jag att vi är milsvägar ifrån vår startpunkt.

 

Som jag kämpat med denna häst. Jag kan fortfarande inte riktigt rida henne på det sätt som hon kräver, trots dryga sju års träningar!! Det är helt otroligt vilken knepig häst jag fått tag i. Men hon är helt underbar, en sådan fantastisk personlighet att jag inte skulle ha valt annorlunda.

 

Jag pratade med en i stallet efter träningen i torsdags om just det där med att skaffa för svåra hästar. Det är lätt att det blir så. Men medan hon menade på att hon förmodligen hade valt en lättare häst med facit i hand, så kände jag inom mig, hur knasigt det än må verka, att jag hade valt Gallina varje gång! Det jag hade ändrat var vilken tränare jag red för från första början och vilket stall vi stod i.

 

Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag tagit Gallina direkt till Thorsholma och ringt C det första jag gjorde. Jag är övertygad om att allt hade varit annorlunda om vi fått den starten. Men nu blev det som det blev, och trots allt runtomkring har vi haft väldigt roligt tillsammans och tack vare Gallina är jag en bättre ryttare.

 

Hon är 22 år nu och kroppen är inte densamma. Men hon känns fortfarande fräch och pigg och glad. Jag hoppas att jag får ha henne kvar flera år till och att vi kan komma igång igen så pass att vi kan komma ut på någon dressyrtävling eller så. För hur fantastiskt vore det inte att starta en 23 åring på dressyrbanan?! [Nästa års mål!]

 

Håller tummarna för att vi kan komma dit.

 

... så skulle mitt förstahandsval bli Meredith Michaels Beerbaum. Hon är kanske  inte den ryttare som rider prydligast, men hon har en så otrolig "fighting spirit" och hon verkar verkligen tycka om sina hästar. Hon är så otroligt häftig att se på, speciellt vissa rundor som hon gjorde med Shutterfly. Jag glömmer aldrig den gången jag slog på TV'n och hon satsade allt i en omhoppning med honom. Inför sista jätteoxern var det en lång galoppsträcka, och hon gav honom i princip fritt fram att springa. De kom i en otrolig galopp på nästan långa tyglar och seglade över hindret, i totalt samspel. Det var magiskt.

 

Se bara det här, helt otroligt!!

 

 

Jag är en av alla hästmänniskor här i Sverige som har tittat på Ponnyakuten. Denna säsong har jag upplevt mig lite mer kritisk än tidigare säsonger, jag vet inte riktigt varför. En sak var hoppträningarna, de kändes bara helt fel. Sedan kom Lisen och upptäckte källan till ett av barnens problem. Jag tänkte inte diskutera träningarna eller tränarna något mer ingående, men en sak kan jag säga, och det är att Lisen verkar vara en ypperligt kompetent tränare.

 

Jag hade en fruktansvärt dålig sits när jag var yngre, sitsen skapade en rad olika problem, bland annat höll jag på att flyga av varje gång jag blev tvingad att trava utan stigbyglar. Jag knep åt med knäna så hårt jag kunde och höll mig i manen för glatta livet samtidigt som överkroppen slängde runt som en säck potatis.

 

Det är främst på RB och på Gallina jag arbetat fram min balans och förbättrat min sits. När jag började vara på RB på helgerna började jag även rida ut barbacka väldigt ofta, och detta på busiga shettisar och russ. Jag for av i princip varje gång vi var ute, det är inte en överdrift! Som vi höll på var det inte särskilt konstigt. Vi hoppade terränghinder, galopperade så fort vi kunde, släppte tyglarna i fullt ös och blundade, m.m. Hästarna bockade och stegrade, drog, kastade sig hit och dit. Eftersom jag aldrig var rädd när jag red på så små ponnysar gjorde det mig inte så mycket att ramla av, jag gjorde aldrig illa mig särskilt. De åren jag ägnade där gjorde verkligen underverk för min balans!

 

Jag hade en mycket bra hopptränare som jag började rida för ett halvår efter att jag fått Gallina. Hon hade väldigt mycket bra övningar, inte minst balansövningar. Bland annat red vi utan stigbyglar hela banor, hoppade i jockeyläder, hoppade med ögonen stängda, hoppade med händerna på huvudet, etc. Sådana övningar borde vara självklara!

 

Det jag vill säga är att oavsett nivå och intresse, kan och bör man träna balansen. Det finns otroligt många saker man kan göra och sätt att göra det på!

 

Terränghoppning barbacka 2011 på en av RB's b-ponnysar

 

(Första ca 50 sekunderna) Inga problem att sitta kvar när denna dam bestämmer sig för att hon inte vill galoppera:

 

(Första minuten) Balansträning över studs 2008:

Det är allmänt känt att man helst inte ska ge sin häst godis ur handen, eftersom den då kan lägga sig till med ovanan att bita. Detta är något man speciellt får höra på ridskolor, vilket är ett sammanhang i vilket denna instruktion verkligen gäller.

 

Men det finns mer till detta uttryck. I grund och botten handlar det om ledarskap. I en hästflock bestämmer ledaren när de andra får äta, och det är därför som det blir så fel om en ridskoleelev (som är relativt okänd för hästen och därmed ej dess ledare) ger hästen mat. I den senare situationen kan hästen rent ut av tolka det som att människan underkastar sig och ger bort sin mat, det vill säga, hästen har ledarpositionen.

 

Jag anser att man ska kunna ge godis direkt ur handen till sin häst utan att det blir ett problem. Man ska kunna ge en godis utan att hästen nafsar eller knuffar på en för att få mer. Hästen måste respektera att det är jag som bestämmer över godiset och att jag delar ut det när jag vill.

 

För att få en häst att respektera sin ägare krävs det enligt mig några få och enkla grundregler, som aldrig tummas på. Allt bygger i själva verket på konsekvens. Det är ett ord som min tränare älskar att använda, och jag förstår henne. Om man bara är konsekvent i allt man gör kan man undvika många missförstånd. Förutom detta krävs det givetvis att man riktar respekt tillbaka mot hästen, man får aldrig glömma att hästen måste vilja vara med. Om hästen inte vill vara med sin ägare blir det ganska knepigt..

 

Gallina får en extra påse hö varje eftermiddag innan jag åker hem. När jag kommer med den genom gången brukar hon gnägga, och vid sällsynta tillfällen skrapar hon ibland lite med hoven. Det senare är absolut inte acceptabelt enligt mig. Att forsätta gå mot henne med hö skulle i min värld innebära att jag förstärker hennes negativa beteende. Så vad jag gör när G börjar skrapa är att jag stannar och står kvar tills hon slutat. Så fort hon slutat fortsätter jag gå.

 

När jag sedan kommer fram till boxen backar G in och jag öppnar. Gallina vill gärna ha sitt hö på en gång men det är ju meningen att jag ska bestämma över maten. Därför markerar jag att jag vill ha utrymme (brukar räcka med att vända mig om så att min rygg är mot henne) och när hon sedan flyttat på sig häller jag ut höet. När jag sedan flyttar på mig får hon komma fram och äta.

 

Detta exempel må vara väldigt basic, men det är kraftfullare än man tror. Det är i de små detaljerna vi förändrar helheten. Och eftersom jag tycker om att belöna min häst med godis måste jag se till att det sker på mina villkor.

 

Det var den sista sommaren jag var på ridläger som det hände. Det var lägrets sista dag och hopptävling. Jag satt på "min" häst och väntade att få rida eftersom jag var den som skulle hoppa högst och därmed sist. Min syster hade nyligen tagit sig genom banan alldeles utmärkt, och stod i mitten av ridhuset vid ett utav hindrena. En kvinna i vår grupp red en felfri grund och skulle komma på ett av omhoppningens hinder.

 

Jag kan fortfarande se det hända, hur hästen saktade in framför hindret och hur jag visste att den skulle stanna flera meter innan de ens kommit fram. Det gick sakta men detta till trots blev det en tvärnit framför den 70cm höga oxern. Kvinnan kastades fram över hästens huvud och fortsatte ner mot marken på andra sidan hindret. Precis som en vanlig avramling som sällan slutar illa. Men kvinnans händer sträcktes aldrig ut för att möta marken. Hennes händer var kvar vid midjan och det var därmed omöjligt för henne att ta emot sig. Istället hände det som inte får hända.

 

När huvudet tog i marken var det som om en chockvåg rörde sig genom ridhuset, och skriket kommer jag aldrig glömma. Det var verkligen ett dödsskrik, jag har aldrig hört något liknande. I samma sekund som hon tog i marken visste alla i ridhuset att det var illa.

 

Men kvinnan hade änglavakt, ty i vår grupp fanns en sjuksköterska som även hon satt till häst bara några meter ifrån. Hon kastade sig av och sprang fram till kvinnan samtidigt som den manliga tränaren kom. De satte igång med hjärt- och lungräddning på en gång medan ridhuset tömdes på åskådare, hästar och ryttare. Ambulans tillkallades men det dröjde tjugo minuter innan de kom till platsen eftersom vi var mitt ute på landet. Ambulanshelikopter skickades ifrån Norge, läget var så illa att det inte fanns något annat sätt.

 

Många var i chock, och jag antar att vi alla är olika i sådana situationer. Jag är väldigt lugn och handlingskraftig, fick jag lära mig. Tillsammans med den kvinnliga tränaren sprang jag och några andra så fort vi bara kunde för att hämta in gårdens ca 30 hästar i stallet så att helikoptern kunde landa i en av hagarna. Kort därefter anlände den och körde iväg med kvinnan till sjukhuset.

 

Jag fick i efterhand veta att kvinnans hjärta hade stannat i samma sekund som hon slog i marken. Om inte sjuksköterskan och tränaren hade varit där och gjort hjärt- och lungräddning så hade hon inte överlevt.

 

Jag hoppas slippa bevittna fler sådana här händelser. Men jag måste säga att ambulanspersonal, tränare/gårdsägare, med flera inblandade, hanterade situationen så gott det gick. Ingen hade kunnat förutse händelsen och hästen ifråga var högst lämplig som ridskolehäst, då den tidigare hoppat svåra klasser (150cm) och var mycket snäll. Det var en fruktansvärd olycka som skapade mycket sorg, inte minst för kvinnan och hennes familj.

 

På hemvägen undrade jag hur det skulle kännas att rida igen. Jag tänkte att det skulle vara något inom mig som hade förändrats. När jag kom upp på Gallina kändes allting som vanligt, olyckan var som bortblåst. Men bara en kort tid senare flög en tjej av på en hoppträning och där kom klumpen i halsen igen. För min egen säkerhet var jag inte särskilt orolig, men det blev plötsligt jobbigt att inte ha kontroll när andra red. Speciellt var det jobbigt när min pappa och syster red (mamma red inte då), jag var ofta orolig över att de skulle ramla av och skada sig.

 

Men tiden suddar ut otrevliga minnen, och jag har lämnat oron åt sidan, i alla fall den omotiverade oron. Jag kommer alltid minnas den där dagen, den stunden och det skriket. Men det är inte något jag tänkter på särskilt ofta nu längre, det är något som jag lämnat bakom mig. Det har trots allt gått ca fem år sedan det hände.

 

Jag hoppas att den drabbade kvinnan har hittat tillbaka till livet och lycka. Jag har hört att hon är en otrolig kämpe. Med dessa avslutande ord lämnar jag nu detta tunga ämne och hoppas att jag inte får anledning att skriva om något liknande i framtiden.

Det blev ingen ridning igår, utan istället körde jag en häst till akutmottagningen på Ultuna. Det var just en sådan eftermiddag som varje hästägare fruktar, och sorgligt nog kan jag inte meddela om något lyckligt slut.

 

Igår fick vi sju personer som i över två timmar stod och försökte få tag på en veterinär veta hur verkligheten ser ut. I Stockholms län finns två stationer med distriktsveterinärer för utryckning vid akutfall. I hela norra regionen jobbade igår kväll EN jourhavande veterinär. Denne veterinär är inte enbart till för hästar, utan även boskapsdjur och smådjur. Det var med andra ord omöjligt att få ut någon veterinär.

 

Jag är väl medveten om att det var påsk, men med tanke på att säsongen för föl/kalvar/lamm/m.m. faktiskt har börjat var jag förvånad över detta besked. Nu har jag ingen statestik över mängden utryckningar som görs men spontant känns det som att det hade behövts en till veterinär ute. Vi väntade på distriktarn' i flera timmar men varje gång denne vände mot oss ringde det något mer akut.

 

Som väl var hade Ultuna sin akutmottagning öppen och stod redo vid dörrarna när vi kom. Trots att klockan var halv åtta på kvällen då vi kom fram fick vi i min åsikt ett mycket bra bemötande, med snabbt handlande. Det är tur att det finns sådana mottagningar att åka till i regionen.

 

Det hade aldrig gått att komma iväg om inte hästen hade varit en sådan hjälte. Nu är jag bara hemskt ledsen för ägarens skull, för dennes fina häst som galopperar i Trapalanda nu.

Jag gick på ridskola från det att jag var 7 år till dess att jag fick min ponny då jag var 15. Det är totalt åtta år och det är tyvärr skrämmande hur lite jag lärde mig under de åren jämfört med de kommande med egen häst.

 

Det är givetvis så att ridskolor håller olika nivå, det finns fantastiska ställen och det finns mindre fantastiska sådana, som med allt annat. Men generellt tycker jag att utvecklingen har gått ganska sakta hos de flesta ridskoleryttare jag känt genom åren.

 

Men måste det vara så fruktansvärt lärorikt att gå på ridskola? Ska det vara som i skolan att man sätter upp mål som stenhårt måste hållas? Kan det inte bara vara en rolig fritidsaktivitet som man utövar utan prestationskrav?

 

Jag och syrran brukade åka på ridläger varje sommar från år 1999 eller 2000 till och med år 2007. Vi åkte till samma ställe varje gång och brukade efter varje läger säga att vi lärde oss mer där på en vecka än vad vi lärde oss under ett år på vanliga ridskolan. Det var dock inte utan viss motgång vi lärde oss allt nytt och det hände i alla fall en gång på varje läger att jag uppgivet satt och grinade på hästryggen. Det var jobbigt att bli utmanad och pressad. Men det var desto roligare när man väl lyckades ta sig genom svårigheten. Vi var alltid nöjda men helt slutkörda efter lägrena.

 

Mina sista år på ridskolan var inte särskilt lärorika. Jag red alltid någon liten a- eller b-ponny eftersom jag var lite skraj för stora hästar. Eftersom jag i princip var kortast i gruppen fick jag alltid den ponny jag ville (få andra kunde rida dem). Oftast red jag Mr.Snape som var totalt outbildad och vi blev ofta en humoristisk höjdpunkt. När jag kom till ridskolan var jag ibland nedstämd eller trött, men jag minns tydligt att jag alltid var glad och fylld av energi när jag gick därifrån.

 

Så vad är bäst? En ridskola där man inte lär sig så mycket men alltid känner sig trygg och har roligt? Eller en ridskola där man utmanas, tar sig ur sin trygghetszon och lär sig väldigt mycket, samtidigt som det är roligt?

 

I dagsläget skulle jag definitivt välja alternativ nummer två. Men jag tror ändå att ridskolan som tillät mig att lulla runt och ha roligt på en liten ponny i alldeles för många år var helt rätt för mig just då.

 

Ja, hur många gånger har man inte fått höra detta ifrån olika tränare? Det låter väldigt otrevligt när man hör det först, eftersom bilden av en ryttare som straffpiskar sin häst då den stannat framför ett hinder dyker upp. Den bilden finns i tusentals exempel, det krävs bara att man åker iväg till en lokal tävling på lätt nivå. Det finns alltid några sådana exemplar.

 

Men det är en feltolkning. Felet ligger i att det är en förenklad modell av vad som egentligen sägs. Uttrycket menar något helt annat än vad de flesta tar med sig ur det. Sagt på formen "hästen ska ha mer respekt för dig än för hindret" är det lättare att förstå vad som menas. Jag har hört båda versionerna, och föredrar det sistnämnda.

 

Uttrycket pekar på ett direkt sätt på det ledarskap man har över sin häst. Ofta brister ledarskapet då en häst stannar på hinder, och då spelar det inte längre någon roll hur mycket man piskar den för stunden, det är redan för sent. Ledarskapet som skulle ha funnits skulle ha funnits där redan innan tävlingen.

 

Det kommer ifrån naturen, detta uttryck. I en hästflock skulle ledaren inte tillåta osäkerhet bland sin grupp, om ledaren inte signalerat att de borde vara osäkra förstås. Detta ger oss två möjligheter:

1. Hästen stannar för att ryttaren inte är en tydlig ledare
2. Hästen stannar för att ryttaren är osäker

 

- ett citat ut filmen Phoebe in Wonderland

Hästsporten kan vara en tuff sport att ägna sig åt. Det är inte bara en individ, utan två, som ska prestera på topp, samtidigt. Framgångar slås ned utav motgångar och etsar spår i självförtroendet.

 

Därför är det viktigt att omge sig av människor som tror på en, som stöttar och kommer med konstruktiv kritik. Framför allt är det viktigt att ha en tränare som man litar på och som vill att man ska lyckas. Oavsett vilken nivå man rider på är det viktigt att ha någon att bolla tankar och idéer med, samt att inte behöva vara ensam om alla de svåra beslut som ibland måste fattas.

 

• En god nypa humor
• Förmåga att se varje individ och deras behov
• Förmåga att förklara på ett begripligt sätt
• Viljan att få varje elev att lyckas

 

Jag fick möjlighet att rida för en fantastisk hopptränare på gården där jag jobbade i ett halvår. Jag minns inte riktigt hur mycket jag berättade för honom om Gallinas bakgrund, om vår bakgrund. Förmodligen sa jag som det var, att Gallina var osäker och att jag inte visste precis varför. Hur som helst hade det nog inte spelat någon större roll, vem som helst såg att hoppningen inte var en dans på rosor för oss.

 

Det var aldrig någon som kunde peka ut precis vad det var för fel. Men redan ganska tidigt sa han till mig att "den hästen är bränd". Det är självklart inte något som man vill höra, det är som att sätta en stämpel som gör problemet mer verkligt. Men på samma gång var det skönt att någon äntligen förstod helt och hållet vad det var jag kämpade med varje dag. Någon kunde ge mig en jämförelse som gjorde att jag förstod bättre.

 

Att vara "bränd", det vill säga utbränd, är vad som händer efter det att man "gått in i väggen". Det är ett uttryck som blir allt vanligare och det beror oftast på stress uppkommen av utomstående såväl som inomstående press. Att individen upplever att vad man än gör så lyckas man inte leva upp till kraven som omgivningen tycks ställa på en. 

 

Det är förmodligen inte helt ovanligt att något liknande förekommer bland tävlingshästar. Jag har hört många tala om att "den där unghästen har tagits för hårt", "vi har fått gå ner i klasserna eftersom h*n har börjat stanna", "h*n hoppar på hemmaplan men vägrar ut sig på varje tävling, vi vet inte varför".

 

Vi är alla olika, vi har olika syn på hästar och tävling. Men jag tror att vi ibland behöver ta ett steg tillbaka och tänka på vad det är vi håller på med. En bränd häst blir aldrig igen vad den var, den kommer alltid bära med sig situationen som skapade obehaget.

 

Visst är det så att hästar lever i nuet, de glömmer våra misstag. Men förnimmelser från obehagliga situationer kan trots det göra sig påminda.

Villkoret för att jag skulle få en häst efter det att vi tagit bort vår d-ponny var att någon utöver mig själv i familjen ville vara med på det. Min syster kände inte att ägandet av en häst var riktigt hennes grej, så hon backade ur. Som tur för mig var att pappa, som ägnat ponnyhalvåret i stallet med oss, hade bildat ett intresse för ridning. (Min mamma är också hästintresserad, det var hon som såg till att vi började, men hon kände inte heller att hon ville ha en egen häst).

 

Sagt och gjort, pappa och jag blev hästägare tillsammans! Pappa började rida på ridskola och tillsammans letade vi häst i hela Sverige. 30 hästar senare bestämde vi (läs jag) oss för Gallina.

 

Ni som läst "En hästflickas drömmar" (finns i en egen kategori här på bloggen) kan säkert gissa att Gallina inte var särskilt enkel att lära sig rida på. Men eftersom pappa inte var rädd så började han rida Gallina några dagar i veckan redan efter ett drygt halvår på ridskolan.

 

På den vägen är det fortfarande. Det är en väldigt bra lösning! Vi kan dag för dag avgöra vem som ska ta hand om Gallina. Det blir aldrig några konflikter eller problem. Att dela häst med pappa är verkligen bra! Jag hade inte klarat av att ha Gallina helt själv, speciellt inte nu med skola och jobb.

 

Det finns mycket åsikter kring barbackaridning. Många tycker att det är något som inte bör göras alltför ofta, eftersom hästen kan få ont i ryggen. Andra anser att det är ett bra sätt att få en bättre känsla för ridningen, och att det inte alls är något dåligt för hästen. Jag är en av dem med den senare åsikten och jag rider barbacka mer än hälften av alla ridpass.

 

Den största anledningen till att jag rider barbacka är att jag har ganska korta ben för min relativt stora häst. Ridning i sadel gentemot barbacka är som natt och dag för mig. Jag kommer åt mycket bättre utan en sadel. Sedan tycker jag också att det är himla mysigt, speciellt att rida ut barbacka. Dessutom får man en otroligt god balans!

 

 

 

Det som är så otroligt fint med hästar är att man alltid får tillbaka minst lika mycket som man ger. Ger du en häst din respekt, ditt förtroende, tillit och trygghet, går den genom eld och vatten för dig. Samtidigt är hästen en direkt spegel av dig själv, ditt humör. Om du inte ger din häst trygghet, kommer den förmodligen inte att lita på dig. Ger du inte hästen din respekt, kommer den förmodligen inte att respektera dig.

 

Saknas någon utav dessa ovanstående förmågor blir situationer lätt knepiga. Lastning kan vara ett sådant exempel. När vi började åka på träningar med Gallina under vårt första år tillsammans hade jag svårt att få in henne i transporten. Jag var nervös inför hoppträningarna och detta uppfattade Gallina direkt. Hon slutade lita på mig då jag var nervös. Därför fick alltid min pappa lasta istället och då gick det alldeles utmärkt.

 

När jag sedan blivit lite varmare i kläderna kunde jag börja lasta Gallina själv. Sedan dess har jag aldrig haft något problem med lastning över huvud taget.

 

Att bygga upp ett ömsesidigt förtroende tar lång tid, en hel del tålamod och kraft. Men det är alltid värt att lägga ner den tiden på sin häst, eftersom allt runt omkring blir så mycket lättare då.

 

 

För fem år sedan upplevde jag något alldeles speciellt. Det var ett möte olikt något jag någonsin varit med om, så olikt allt annat att jag inte kan beskriva vad det var som hände egentligen.

 

Men jag kan börja med detta: det kom ut en man till vårt stall som skulle möta Gallina. Jag måste kalla det ett möte eftersom det i själva verket var helt ospecificerat vad han skulle göra där. Gallina stod i en spolspilta och det var inte särskilt mycket folk i stallet just då. Mannen gick fram till henne, runt henne och lade sedan sina händer på hennes nacke.

 

Från det ögonblick mannens hand landade på Gallina fanns det inget annat i hennes värld. Öronen som tidigare följt rörelserna och ljuden runtomkring var blick stilla, likaså hennes ögon och hela hennes kropp. Mannen fortsatte känna över hela Gallina, han fortsatte i säkert femton minuter utan att yttra ett ord, men hela tiden med Gallinas totala, förtrollade koncentration.

 

Det kom förbi andra människor men Gallina var någon annan stans, en plats där omgivningen var tyst och stilla. Det går inte att beskriva den otroliga styrka i de ögonblicken, det var något jag aldrig någonsin upplevt. En sådan intensiv stillhet, koncentration och ett sådant lugn. Total harmoni.

 

Mannens uppenbarelse hade inte bara en effekt på Gallina, jag och mamma kunde känna det också. Jag hade mina tvivel innan, men denna man var uppenbarligen otroligt speciell.

 

Till sist talade han till oss, jag minns knappt vad han sa. Men en sak minns jag tydligt och det var att Gallinas vänstra framben inte skulle hålla länge till. Han sa specifikt att det handlade om en blödning.

 

Jag trodde honom. Jag hade sett och känt hans speciella energi, den var äkta. Därför vet jag att det var en sann hästviskare jag träffade den sommardagen för snart fem år sedan. Det var bara så sorgligt att han hade rätt och att veterinärerna vägrade göra ett ultraljud på en häst som inte haltade.

 

För drygt sju år sedan åkte jag och pappa ner till Skåne för att hämta Gallina. Till skillnad från tiden som följde var hemtransporteringen mycket enkel och oproblematisk. Gallina stod snällt 10h i transporten utan att trampa runt eller stressa upp sig.

 

Men den Gallina som klev ur transporten var inte lugn, inte trygg, inte i harmoni. Våra första år var långt ifrån oproblematiska. Den häst, som bara ett par år tidigare hade gått klockrena hopprundor på MSV-nivå, kunde plötsligt inte vistas i närheten av ett hinder.

 

Som jag vridit och vänt på alla ledtrådar, som jag längtat och hoppats. Men vad som hände är fortfarande en gåta. Det kommer det alltid att vara.

 

Det jag vet säkert är att något hände med henne, något som förändrade henne, som tog hennes självförtroende, gjorde henne rädd.

 

Men det känns inte lika viktigt längre, att få veta. Gallina är en annan häst idag och de problem vi hade är sedan länge minimerade och utsuddade. Men gåtan förblir lika olöst som tidigare.

 

Jag har vid flera tillfällen blivit tillsagd eller "tipsad" om att jag borde dra åt snokremmen. Hästen ska inte kunna gapa. Det är av högsta vikt att hästen inte får möjlighet att gapa, så därför ska man antingen ha remont eller achenträns.

 

Ingen av dessa personer verkar ha funderat över varför hästen gapar i första taget. Är det en unghäst som precis börjat vänjas in med träns? Eller är det en skolad, äldre häst? För mig spelar det inte någon roll, jag drar inte åt några remmar som tvingar hästen att knipa igen munnen. Vad är syftet?

 

För mig finns det bara en anledning till att en häst gapar. Den anledningen är obehag. Detta obehag är inte något hästen själv orsakar och den kan därför inte göra något åt det, annat än att just försöka bli av med det genom att öppna munnen. Ryttaren, däremot, är den som skapar obehaget, och den enda som verkligen kan stoppa det helt.

 

En skolad häst som skyr bettet gör det ofta på grund av ryttarens okänsliga hand. I detta fall anser jag att hästen har all rätt att gapa. Det tyder inte på ett problem hos hästen utan är snarare ett tecken till ryttaren att göra något åt sin ridning. Detta kan döljas med hårt spända nosgrimmor men inte avhjälpas.

 

Jag har sedan länge valt sida. Jag spänner aldrig nosgrimmor hårt, jag använder inte "snokremmar" och jag klagar inte på att hästen gapar, utan frågar istället mig själv "var jag inte tillräckligt följsam?"

 

Hej, sitter i sängen med datorn i knät. Ska snart läsa lite och sedan sova, tänkte vara hurtig och promenera en sväng innan skolan imorrn (eller springa om jag fryser...!) Just nu håller jag på att läsa en bok som var bra från sida ett, nämligen "The Gaze of the Gazelle" av Arash Hejazi, en Iransk författare. Boken är en skildring av de förhållandena som rådde/råder i Iran från sent 1970-tal till nutid. Det är en fruktansvärd, sorglig och 100% sann berättelse om en pojke, hans familj och vänner. Trots att den går ganska mycket i gråskala är det en väldigt fin bok som handlar om människor som kämpar för godhet. Jag kan starkt rekommendera den!

 

Jag har aldrig varit mycket för att läsa faktiskt, men under semestern 2011 i Malaysia så hände det något. På 8 dagar plöjde jag igenom 6 böcker, flertalet av dem var över 400 sidor. Sedan dess har jag fortsatt att läsa, och favoriterna från denna höst tänkte jag lista:

 

The Horse Whisperer - Nicholas Evans (visste ni att den slutar helt annorlunda än filmen?! Jag förstår att de ändrade slutet, hemskt!!)

Pride and Prejudice - Jane Austen 

Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson

 

Andra böcker som jag läst under höstterminen är bla Wuthering Heights av Emelie Brontë, Hypnotisören av Kepler, Nineteen eighty-four av James Orwell, Onsdkan av Guillo, Gustavs grabb av GW Persson, Himmelsdalen av Marie Hermanson, Love and Friendship av Jane Austen. Fler minns jag inte. Men wow, jag har verkligen läst några böcker faktiskt!! (Sjukt tråkig info för er kanske, haha)

 

För att göra det lite hästigare bjuder jag på en söt bild på mig och Wiolina, juldagstolkning!

Jag var precis inne på Buke och letade runt bland trådarna. Hittade en med rubriken "Har barndomsdrömmarna slagit in?" Det var så himla fina berättelser i den tråden. Jag gillar att läsa om folk som fått sina drömmar i uppfyllelse! Dessutom kändes det så bra att kunna skriva att min dröm, trots väldigt omarbetad genom åren, har gått i uppfyllelse.

 

Jag drömde nämligen att sväva över öppna fält på en nattsvart arabhingst när jag var liten. Vi skulle flyga fram i full galopp, utan varesig sadel eller träns.

 

Denna arabhingst har jag aldrig ridit (även om jag provred en svart arab, som jag f.ö inte ens fick fram i trav..) men det är inte det som är budskapet i min dröm. Den har en djupare innebörd, araben är bara en konkretisering av ett abstrakt och svåruppnåeligt band mellan häst och människa. Något man inte kan se.

 

 

 

Jag provrider en arabvalack. Första araben jag någonsin satt på, och den enda hittills!