equestrianlifestyle.blogg.se

 

Jag fick möjlighet att rida för en fantastisk hopptränare på gården där jag jobbade i ett halvår. Jag minns inte riktigt hur mycket jag berättade för honom om Gallinas bakgrund, om vår bakgrund. Förmodligen sa jag som det var, att Gallina var osäker och att jag inte visste precis varför. Hur som helst hade det nog inte spelat någon större roll, vem som helst såg att hoppningen inte var en dans på rosor för oss.

 

Det var aldrig någon som kunde peka ut precis vad det var för fel. Men redan ganska tidigt sa han till mig att "den hästen är bränd". Det är självklart inte något som man vill höra, det är som att sätta en stämpel som gör problemet mer verkligt. Men på samma gång var det skönt att någon äntligen förstod helt och hållet vad det var jag kämpade med varje dag. Någon kunde ge mig en jämförelse som gjorde att jag förstod bättre.

 

Att vara "bränd", det vill säga utbränd, är vad som händer efter det att man "gått in i väggen". Det är ett uttryck som blir allt vanligare och det beror oftast på stress uppkommen av utomstående såväl som inomstående press. Att individen upplever att vad man än gör så lyckas man inte leva upp till kraven som omgivningen tycks ställa på en. 

 

Det är förmodligen inte helt ovanligt att något liknande förekommer bland tävlingshästar. Jag har hört många tala om att "den där unghästen har tagits för hårt", "vi har fått gå ner i klasserna eftersom h*n har börjat stanna", "h*n hoppar på hemmaplan men vägrar ut sig på varje tävling, vi vet inte varför".

 

Vi är alla olika, vi har olika syn på hästar och tävling. Men jag tror att vi ibland behöver ta ett steg tillbaka och tänka på vad det är vi håller på med. En bränd häst blir aldrig igen vad den var, den kommer alltid bära med sig situationen som skapade obehaget.

 

Visst är det så att hästar lever i nuet, de glömmer våra misstag. Men förnimmelser från obehagliga situationer kan trots det göra sig påminda.