equestrianlifestyle.blogg.se

Med ett långt hoppuppehåll under sommarlovet och mycket pepp från tränare och vänner tog vi nya tag till hösten. Jag ställde in mig på en termin utan tävlingar och satsade mer på dressyren. Jag fick lära om mig helt, alltifrån skänkelläge till teoretiska kunskaper om hästens lösgjordhet. Med hjälp av min nya tränare Camilla kom framstegen snarare än anat, samtidigt som vi i hoppningen började klättra uppåt.

Jag anmälde oss till två träningstävlingar. Vi åkte, tog det för vad det var; träning. Och äntligen, äntligen fick jag bevis på allt slit jag lagt ner! Vi kom runt felfria i tre clear rounder á 50cm, 60cm samt 80cm! Även om ritterna var långt ifrån stiliga så betydde det oerhört mycket för mig då detta varit ett ständigt mål.

Med nyvunnet självförtroende och en mer harmonisk häst kom vi till hoppträningarna och gav allt. Första gången Gallina bara gick av sig själv och hoppade som en kanon vågade jag inte tro att förändringen var konstant. Men efter tre lika lyckade träningar kunde jag bara inte blunda. Vi hade övervunnit ännu en stor tröskel. Gallinas hela språngkurva hade börjat förändras och det hände att jag ibland var nära att flyga över huvudet på henne då hon hoppade med sådan ryggverksamhet! Det var en helt otrolig känsla att susa över hindrena med henne, som jag så länge hade längtat efter.

Nu står en lycklig häst med ögon som enbart utstrålar harmoni och tittar på mig när jag kommer gående längst stallgången. Hon sätter villigt ner huvudet och tar bettet själv då jag tränsar inför en ritt. Hon hoppar med nytt självförtroende över höga och låga hinder. Hon litar på mig om jag säger ”hoppa!” trots att det verkar läskigt. Hon går på tygeln och rycker sällan upp huvudet i dressyren.... Hon kan stå och mysa i en evighet och älskar att bli pussad på mulen...

Men den största och mest betydelsefulla förändringen av alla, är att hon har återfunnit sig själv, och det självförtroende hon länge saknat.

Videon är från årsskiftet 08/09 & vilket var den första gången vi fick Gallina att självmant ta sig över ett hinder. (Som ni ser står det ingen med pisk i närheten av hindrena, utan bara i början.)

Detta var en ren omöjlighet under alla tidigare år tillsammans.

I slutet av tävlingsterminen den hösten bröts gruppen upp i och med nedläggningen av privatstallet på Hägerneholm, CC. Träningarna förlades till Sjöberg. Nya gruppmedlemmar kom till och en ny tid började.

Jag anmälde mig och Gallina till två helgkurser för svårklassryttaren Louise Haaga. Framgången kom snabbare än jag kunnat ana. Höstens mot- och framgångar blev pettitesser. Louise tog oss till nya höjder med hennes avancerade övningar och noggrannhet. Gallina hoppade bättre än någonsin, bättre än flera av hästarna på träningarna. Vi klippte 120cm, 130cm som om vi inte gjort annat. Mitt hopp växte på nytt och när våren kom tog vi nya tag.

Men våren 2008 blev inte som jag hade tänkt mig. Planen var att starta första tävlingen i april, sedan tävla varannan helg fram till juni. Men både april och maj fick uteslutas då jag gång på gång blev sjuk och inte kunde träna. När jag väl blev frisk och vi kom igång blev tävlingsresultaten långt ifrån förväntade. Avflygningar, utvägringar. Vissa gånger oförklarliga, vissa gånger ryttarfel.

Men vid detta lag hade jag tvingats inse verkligheten och tävlingarna var i rent träningssyfte. Trots detta var det svårt att hålla tårarna borta. Ger man allt, utan att få något tillbaka tar det hårt om det går alltför länge.

Det jag tog fasta på var en mycket tydlig förändring i Gallinas hoppbeteende. På framhoppningen hoppade hon nu med stort självförtroende, fina språng med rygg. Hon hoppade nu mera i de flesta situationer, vare sig vi kom i hög eller låg hastighet, långt ifrån eller tight inpå. De hinder vi kom över på banan var ofta klockrena. Bra anridning utan osäkerhet, fina och säkra språng.

Med Sofias hjälp kunde vi efter ytterligare ett halvår ta oss runt en bana på hemmaplan med endast något enstaka stopp, i bästa fall inget. Gallina slutade så småningom att kasta sig över hindrena, men kroppen sa fortfarande ifrån och hon hoppade aldrig igenom sig med ryggen.

Det enda positiva som kom ur detta, var det att jag verkligen fick lära mig rida. Gallina hoppade inte om inte jag gjorde exakt rätt. Om jag tittade ner, bara lite, eller kom lite fel, satt för framåtlutad eller för upprätt, så stannade hon på en gång. Om jag råkade hålla henne för mycket eller höll henne för lite, om jag inte hade henne ställd tillräckligt tidigt och ordentligt inramad för skänkeln, så stannade hon. Det orsakade många avflygningar, och efter ett tag var jag väldigt bra på det också.

Jag minns våran första lokala hopptävling våren därpå, år 2007. Det var en dag fylld av förväntan, skräckblandad förtjusning och tårar. I första klassen kom vi inte längre än till andra hindret. Väl inne i andra andan lyckades vi ta oss till näst sista hindret i enmetersklassen. Det kanske låter konstigt, men jag var så lycklig att jag började gråta. Mellan tårarna som jag försökte hålla inne upprepade jag gång på gång ”Det går nog, vi kommer komma dit, vi kommer komma dit! Det finns en chans!” Vad jag syftade på var tävlingar på medelsvår nivå. Som då fortfarande verkade helt uppnåbart för mig.

Resan gick vidare, vi fortsatte att träna för Sofia. Vi åkte på några tävlingar med blandade resultat. Eftersom Gallina inte hoppade med någon som helst rygg på grund av hennes rädsla började rivningarna komma då jag tvingades höja tempot för att få henne att hoppa. Detta ökade hennes osäkerhet, eftersom hon ofta blev väldigt skärrad då hon slog i eller nuddade en bom. På träningarna berömde jag henne när hon slog i, hur konstigt det än låter. Jag hade inte gjort det med en annan häst, men med Gallina var det snarare till en fördel. Med tiden slutade hon att hoppa tre meter upp i luften då hon rev.

Mina vänner i hoppgruppen berättade om placeringar, planer om högre klasser, ambitioner. Jag och Gallina var i ett dödläge där vi inte kom framåt. Att höra alla andra prata om sådana saker gjorde det inte lättare, samtidigt som jag gladdes åt deras framgång. Men jag ville ju också, jag ville så mycket! Men på samma gång visste jag att det inte var möjligt, inte då, inte nu. ”Tålamod... Ha tålamod.”

Jag har alltid varit en hästtjej. Alltid, alltid. Och som en sann hästtjej har jag fått lära mig tålamod. Inte tålamod som vilken vanlig människa som helst besitter, utan ett tålamod av helt annat slag. Innan jag mötte Gallina hade jag, trots min hängivenhet, inte en susning om vad den verkliga betydelsen av tålamod innebar. 

- - - - -

Det var en vanlig decemberdag utan snö, då vi åkte andra turen ner till Skåne. Med oss denna gång var min syster, Sofie, som också skulle få nöjet att rida mina drömmars häst. Ja, det lät så underbart då vi läste annonsen. En fin häst med placeringar i medelsvår hoppning som gjorde både piruetter, skolor och byten i varje steg. Är inte det alla hästflickors dröm att få äga en sådan häst?

”Kärlek från första ögonkastet.” Något inom mig sa att jag skulle ha just den hästen. Och så blev det. Några dagar senare var hon vår och drömmen hade gått i uppfyllelse. Vi inledde en tio timmar lång färd i bilen med Gallina i hästtransporten, inget ont anande.

Det var inget märkvärdigt med att hästen var nervös och stirrig efter ett sådant stort miljöbyte och nya människor. Men när Gallina kastade sig undan, skräckslagen vid åsynen av en ensam bom på ridbanan började vi undra. Här hade vi fått hem en otroligt begåvad och minst sagt erfaren hopphäst, som inte ens kunde gå i närheten av en enstaka bom!

Men vi bekymrade oss inte för det, kanske var det att allt var nytt, kanske var det inte något annat än stress. Vi fortsatte rida, startade försiktigt med hoppningen. Med lite tränarhjälp och hemmagjord ”bomterapi” kunde vi ta oss över hinder på 20cm utan att jag flög av i varje språng.

Det var dock ingen lycklig häst som hoppade över hindrena. De gånger hon faktiskt hoppade kastade hon sig över dem som om de vore hemska monster, för att sedan direkt i landningen kasta upp huvudet och fara iväg. Stress vid använding av spö och sporrar, stress vid blotta åsynen av bommar, vanliga bommar!

Hösten därpå började jag rida för Sofia, en hopptränare som kom till CC varje vecka. Med stort tålamod och en tuff attityd tog hon oss an, och lärde mig att kämpa. Till en början kunde det ta oss över tio minuter att ens komma i närheten av ett hinder. Det spelade ingen roll att man lockade snällt med godis, eller lade pisken på hennes rumpa. Gallina stod paralyserad med ögonvitorna blottade fem meter ifrån hindret. Oftast slutade det med att Sofia fick leda oss över ett par gånger innan Gallina vågade hoppa.