En Hästflickas Drömmar - del 2
Med Sofias hjälp kunde vi efter ytterligare ett halvår ta oss runt en bana på hemmaplan med endast något enstaka stopp, i bästa fall inget. Gallina slutade så småningom att kasta sig över hindrena, men kroppen sa fortfarande ifrån och hon hoppade aldrig igenom sig med ryggen.
Det enda positiva som kom ur detta, var det att jag verkligen fick lära mig rida. Gallina hoppade inte om inte jag gjorde exakt rätt. Om jag tittade ner, bara lite, eller kom lite fel, satt för framåtlutad eller för upprätt, så stannade hon på en gång. Om jag råkade hålla henne för mycket eller höll henne för lite, om jag inte hade henne ställd tillräckligt tidigt och ordentligt inramad för skänkeln, så stannade hon. Det orsakade många avflygningar, och efter ett tag var jag väldigt bra på det också.
Jag minns våran första lokala hopptävling våren därpå, år 2007. Det var en dag fylld av förväntan, skräckblandad förtjusning och tårar. I första klassen kom vi inte längre än till andra hindret. Väl inne i andra andan lyckades vi ta oss till näst sista hindret i enmetersklassen. Det kanske låter konstigt, men jag var så lycklig att jag började gråta. Mellan tårarna som jag försökte hålla inne upprepade jag gång på gång ”Det går nog, vi kommer komma dit, vi kommer komma dit! Det finns en chans!” Vad jag syftade på var tävlingar på medelsvår nivå. Som då fortfarande verkade helt uppnåbart för mig.
Resan gick vidare, vi fortsatte att träna för Sofia. Vi åkte på några tävlingar med blandade resultat. Eftersom Gallina inte hoppade med någon som helst rygg på grund av hennes rädsla började rivningarna komma då jag tvingades höja tempot för att få henne att hoppa. Detta ökade hennes osäkerhet, eftersom hon ofta blev väldigt skärrad då hon slog i eller nuddade en bom. På träningarna berömde jag henne när hon slog i, hur konstigt det än låter. Jag hade inte gjort det med en annan häst, men med Gallina var det snarare till en fördel. Med tiden slutade hon att hoppa tre meter upp i luften då hon rev.
Mina vänner i hoppgruppen berättade om placeringar, planer om högre klasser, ambitioner. Jag och Gallina var i ett dödläge där vi inte kom framåt. Att höra alla andra prata om sådana saker gjorde det inte lättare, samtidigt som jag gladdes åt deras framgång. Men jag ville ju också, jag ville så mycket! Men på samma gång visste jag att det inte var möjligt, inte då, inte nu. ”Tålamod... Ha tålamod.”
