En Hästflickas Drömmar - del 1
Jag har alltid varit en hästtjej. Alltid, alltid. Och som en sann hästtjej har jag fått lära mig tålamod. Inte tålamod som vilken vanlig människa som helst besitter, utan ett tålamod av helt annat slag. Innan jag mötte Gallina hade jag, trots min hängivenhet, inte en susning om vad den verkliga betydelsen av tålamod innebar.
- - - - -
Det var en vanlig decemberdag utan snö, då vi åkte andra turen ner till Skåne. Med oss denna gång var min syster, Sofie, som också skulle få nöjet att rida mina drömmars häst. Ja, det lät så underbart då vi läste annonsen. En fin häst med placeringar i medelsvår hoppning som gjorde både piruetter, skolor och byten i varje steg. Är inte det alla hästflickors dröm att få äga en sådan häst?
”Kärlek från första ögonkastet.” Något inom mig sa att jag skulle ha just den hästen. Och så blev det. Några dagar senare var hon vår och drömmen hade gått i uppfyllelse. Vi inledde en tio timmar lång färd i bilen med Gallina i hästtransporten, inget ont anande.
Det var inget märkvärdigt med att hästen var nervös och stirrig efter ett sådant stort miljöbyte och nya människor. Men när Gallina kastade sig undan, skräckslagen vid åsynen av en ensam bom på ridbanan började vi undra. Här hade vi fått hem en otroligt begåvad och minst sagt erfaren hopphäst, som inte ens kunde gå i närheten av en enstaka bom!
Men vi bekymrade oss inte för det, kanske var det att allt var nytt, kanske var det inte något annat än stress. Vi fortsatte rida, startade försiktigt med hoppningen. Med lite tränarhjälp och hemmagjord ”bomterapi” kunde vi ta oss över hinder på 20cm utan att jag flög av i varje språng.
Det var dock ingen lycklig häst som hoppade över hindrena. De gånger hon faktiskt hoppade kastade hon sig över dem som om de vore hemska monster, för att sedan direkt i landningen kasta upp huvudet och fara iväg. Stress vid använding av spö och sporrar, stress vid blotta åsynen av bommar, vanliga bommar!
Hösten därpå började jag rida för Sofia, en hopptränare som kom till CC varje vecka. Med stort tålamod och en tuff attityd tog hon oss an, och lärde mig att kämpa. Till en början kunde det ta oss över tio minuter att ens komma i närheten av ett hinder. Det spelade ingen roll att man lockade snällt med godis, eller lade pisken på hennes rumpa. Gallina stod paralyserad med ögonvitorna blottade fem meter ifrån hindret. Oftast slutade det med att Sofia fick leda oss över ett par gånger innan Gallina vågade hoppa.
