equestrianlifestyle.blogg.se

Nu är det ca två veckor kvar till skolstart. Som många andra hästägare har jag gjort vissa prioriteringar för att få allting att gå ihop.

 

Hösten 2011 började jag på KTH, efter att ha ägnat 3 år till att bestämma mig för vad sjutton jag ville göra av livet. För att fylla ut kassan hade jag även börjat extraknäcka varannan helg. Första året var ungefär som mina tidigare skolår: jag gled på ett bananskal genom kurserna. Jag hade ganska lite schemalagd tid och ägnade mer tid i stallet än någonsin tidigare. Red andras hästar och höll på. Jag tog inte skolan på fullt allvar, det har jag aldrig gjort tyvärr.

 

Därför kom denna höst som en nerfallande bomb. Jag började i tvåan och allt var till en början lugnt. Sen kom allting samtidigt och jag har nog aldrig ansträngt mig så mycket för att få tiden att gå ihop som jag har gjort denna termin!

 

 

Men trots stressen, ja, stress var något ganska nytt för mig, sjukt ostressad person som jag är, klarade jag mig genom alla mina kurser hur jobbiga de än kändes. 

 

Det jag har lärt mig denna termin är att jag faktiskt inte har sådan tidsnöd som jag tror. Jag har klarat av att ha häst, heltidsstudier och jobb. Jag har förstått att jag skulle hinna plugga mer om jag bara gjorde det på ett smartare sätt (nackdelen med att aldrig ha pluggat under tidigare skolår...)

 

Inför nästa termin ska jag verkligen försöka hålla löftet till mig själv: börja plugga i tid och gör det effektivt!

 

Om jag bara följer detta enkla råd till mig själv fixar sig nog resten =) Jag skulle inte välja att ha det på annat sätt. Hur jobbiga vissa dagar än är så har jag galet kul i skolan, jag lär mig massor av intressanta saker, jag har privilegiet att ha en underbar häst, och jag har ett jobb som gör att jag kan behålla alla mina drömmar.

När jag ser dessa bilder kan jag knappt minnas att Gallina såg så annorlunda ut förut. Visst är hon lite väl rund på bilden längst ner, men det är mer än det. Hela henne glans (inte bara pälsen) är annorlunda. Tänk vilken resa vi gjort tillsammans, och hur mycket den har förändrat!

 

 

 

Det är viktigt att ta hjälp av andra om man känner sig osäker. Det gäller inte bara i ridning utan i alla aspekter utav livet. Men för mig (och säkert många andra hästmänniskor) kan det kännas väldigt jobbigt att se någon annan rida ens häst bättre än en själv.

 

Jag vet inte om man blir klokare genom åren eller så, men jag har verkligen kommit över det där med avundssjuka. Det är så skönt! För tänk vilka möjligheter det öppnar!

 

I våras hade jag hamnat i ett dåligt läge med Gallina, dressyren fungerade inte och det kändes som att allt bara blev fel. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle tampas med det och inte heller vad min tränare ville att jag skulle göra. Så är det ibland, det vet man ju sedan skolan, att vissa saker kan en lärare förklara jättebra medan andra saker blir knepiga att förstå. Så blev det i alla fall i våras.

 

Min stallkompis Anna erbjöd sig att hjälpa mig med Gallina. Hon red henne några gånger och gav mig sedan en liten lektion. Det lilla gjorde underverk kan jag säga, vi hittade tillbaka på direkten! Anna hade förstått vad min tränare ville säga (vi red för samma) och kunde berätta det för mig på ett annat sätt. Hon red Gallina helt otroligt bra och det blev en annan häst.

 

Med lite hjälp från Anna såg det ut såhär när jag red i våras:

 

Den 24 april 2010:

 

"Det var, utan tvekan, den bästa känslan någonsin vi haft då vi hoppat tillsammans! Gallina såg så nöjd och avslappnad ut när vi saktade av efter sista hindret... Det var som att hoppa vilken duktig hopphäst som helst, som om Gallina aldrig hade vägrat i hela sitt liv... Min FINAFINAFINA häst!

Nu hoppas jag bara att ojämnheten var stelhet från att vi tog igenom henne i dressyren... och att det inte är ngt ben som spökar. Nästa helg är det ju dressyrkurs och sedan helgen efter det MER HOPPNING! :D "

 

 

Ironiskt nog var vår sista hoppträning vår bästa någonsin. Den bästa känslan, det bästa samspelet och den ultimata glädjen. Jag är så glad att vi fick uppleva det tillsammans. Målet jag så länge strävat efter.

 

 

På filmen nedan är det ett klipp från då jag var 12 år och red en omhoppning på en liten c-ponny vid namn Peter Pan, och sedan ett klipp från då jag var 21 år på samma ponny. Ganska häftigt att kunna komma tillbaka o rida samma lilla ponny man hade på ridlägret åtta år tidigare!! Ridningen är väl inte den prydligaste på någon utav filmerna, men ändå :P

 

 

 

 

 

Det känns ganska otroligt att jag snart har haft Gallina i 7 år. Vi har gjort så mycket roligt tillsammans, och hon har alltid fått vara fräch om man bortser från senskadan 2010. Nu är hon 21 år (!) vilket känns overkligt.

 

Jag har tidigare inte tyckt att det har märkts att G har blivit äldre, hon är fortfarande fin i kroppen och är trevligare att rida nu än någonsin. Faktum är att hon blir mjukare och stadigare i formen för varje månad. Det är väldigt konstigt att det kan vara så, äldre hästar brukar ju bli stelare.

 

Den enda skillnaden jag har börjat märka (nu under senare delen av denna sommar/höst) är att Gallina inte är riktigt lika pigg längre. Förut var hon alltid framåt vad man än gjorde, pinnade på som en halvgalning. Men nu kan hon vara jätteseg i början av ett ridpass. Tills man gör något som hon tycker är kul, för då blir hon plötsligt en piggelin igen! Till exempel kanske man knappt får henne att trava fram inför en träning, men sedan när man styr mot bommarna bara drar hon järnet helt plötsligt. Och sedan är hon lika pigg passet genom.

 

Förut reds G i princip varje dag, det funkade helt enkelt inte att hon stod. Nu rider vi ungefär varannan, vilket känns ganska lagom. Vissa veckor blir det flera dagar på rad, och andra får hon vila. Vi tar det lite som det kommer helt enkelt.

 

Hur som helst hoppas jag på flera år tillsammans. Så länge hon är frisk och verkar till freds med livet fortsätter vi på samma vis som alltid.

 

 

Jag saknar det verkligen, det finns ingen bättre känsla än att susa över hinder med favorithästen. Vår sista hoppträning någonsin var en av de bästa vi gjorde. Gallina var helt fantastisk. I efterhand vet jag att Gallina var skadad långt innan vi förstod något. Därför är det ännu mer fantastiskt vad hon gjorde för mig. Genom eld och vatten som man brukar säga.

 

 

Gallina som var så fruktansvärt rädd för att hoppa när hon kom, ställde upp och hoppade helt otroligt bra sista hoppträningen tillsammans. Trots att det förmodligen gjorde ont. Hon gjorde det för att jag bad henne göra det. Hur fantastiskt är inte det? På samma gång är det hemskt eftersom jag bad henne att göra något som hon egentligen verkligen inte skulle göra. Men det kunde jag inte veta då..

 

Min fina, fina häst. Vad skulle jag göra utan henne?

 

Alla som har egen häst vet hur svårt det kan vara att hitta "den rätta". Det kanske beror på att begreppet "den rätta" är relativt, tex beroende av vilka mål man har. Men huvudsakligen tror jag att det finns tre alternativ då man väljer en häst:

 

1. Man väljer hästen man faller för från första ögonblicket: hjärtat styr

2. Man väljer hästen som har de kvalitéer man söker/har kapacitet för att uppnå det: hjärnan styr

3. Man väljer den av hästarna man faller för utav de som har bra kvalitéer: hjärna + hjärta

 

Utifrån dessa tre punkter är trean kanske bäst. Men är det verkligen så när man väljer hästen? Även om man vet att det är viktigt med vissa saker är det lätt att se mellan fingrarna om hjärtat skriker "VÄLJ DEN HÄSTEN!"

 

Jag börjar inse att fall nr 1 är en typiskt nybörjargrej. Det har jag sett bevis på många gånger. Jag är en utav dem. Har alltid varit. Nu har jag inte köpt en häst sedan vi skaffade Gallina. Men om jag skulle göra det igen hoppas jag att jag har vett nog att anamma punkt 3. Det är dock mycket tveksamt. Därmed faller min sats om att det enbart skulle vara nybörjare som gör detta. Punkt 1 innefattar även en viss typ av person.

 

Så beroende på erfarenhet och personlighet tror jag att man är mer eller mindre benägen att lyssna på sitt sunda förnuft framför vad känslan säger.

 

Jag är en typisk sådan person som tar sig an hästar som andra ogillar, som är trasiga/olyckliga eller lite lätt galna. Det är något jag inte tänker på, men varje gång jag har valt ut en häst har den haft någon typ av problem. Vilket är helt fel val för en person som vill nå höga tävlingsmål tex.

 

Då jag gick på ridskola var min favorithäst (som jag även var delfodervärd åt) en b-ponny vid namn Mr.Snape. Han var världens sötaste lilla ponny. Men han var rädd för allt! Dessutom var han tjurig i sin spilta och i princip helt outbildad. Men den ponnyn red och skötte jag vare sig det var ridmässigt utvecklande eller ej.

 

Gallina då.. Jag trodde att det var ett genomtänkt val men nu i efterhand inser jag att jag bara valde med hjärtat även där. Hon var DEN hästen. Jag provred över 30 hästar landet runt men så fort jag såg Gallina visste jag. Det fanns flera signaler som sa att jag tog mig an en alldeles för svår häst då vi skaffade henne, men det tyckte inte jag!

 

Önskar jag ibland att allt inte hade varit så himla svårt? Ja. Men å andra sidan får det tex en helt annan betydelse att hoppa en bana med henne än någon annan häst. Det betyder mycket mer för vi har lagt in så mycket mer än om det hade varit helt okomplicerat. Jag har fått så mycket mer av att tvingats kämpa. Men det är på det mentala planet.

 

Jag hade fått mycket fler fina tävlingsresultat med en häst som inte var "bränd". Jag hade kunnat fokusera mer på mig själv och min sits och därmed utvecklats på det fysiska planet. Och där är vi tillbaka till början igen. Rätt häst - vad är det?