equestrianlifestyle.blogg.se

Denna film är en riktig favorit. Jag kommer nog aldrig att släppa den! Trots att det hela filmades 2009 ligger det mig fortfarande otroligt varmt om hjärtat - detta var min och Gallinas bästa start på hopptävling tillsammans.

 

Det kanske inte verkar så märkvärdigt, hindrena är 70cm och banan väldigt basic. Men faktum är att Gallina aldrig någonsin under min ägo varit så lugn på tävlingsbanan och inte heller gått felfritt på detta harmoniska vis. Att det krävdes en flytt på 55 mil söderut för detta att komma gör det hela ännu mer otroligt. Gallina hade precis vant sig vid sitt nya västkusthem då vi startade på Tanums RK. (Vi bodde på BRC).

 

För de som inte läst denna blogg tidigare kanske jag ska nämna att Gallina var livrädd för bommar då jag fick hem henne 2005. Det gick inte ens att leda henne över en bom - spelade ingen roll vem som gjorde det. Damen var i princip oridbar på hinder. Jag vet fortfarande inte vad som hände henne, en av mina hopptränare ansåg att hon var "bränd" - alltså tagits för hårt av tidigare tävlingsryttare.

 

Så detta var vår seger mot alla problem. Tack vare J-E på BRC kunde jag guida Gallina felfritt genom banan =)

 

Ofta hakar jag på om en möjlighet öppnar sig, även om det är i sista sekund. Under den tid då Gallina var stående pga senskadan tränade jag ett litet sto i hoppning åt ägaren. Hon hade även en fullblodsvalack som ett halvår/år eller så tidigare hade gått löp på galoppen. När hon tog hem honom var tanken att jag skulle börja hoppa med honom lite.

 

Det var en väldigt snäll liten häst, men han hade lite problem med galoppfattningarna och framåtbjudningen. Vi kom dock ganska bra överrens på vårt första ridpass tillsammans. Därför bestämde jag mig (med ägarens tillåtelse givetvis) för att haka på på dressyrtävlingen som skulle vara i stallet några dagar senare.

 

Adde, som bara var fyra år och skolriden i ett halvår, var duktig och orädd på "tävlingen". Men det var dock inte det lättaste att styra runt honom innanför staketen, han var lite överallt. Trots det skrapade vi ihop ca 50% i LC:1, vilket jag efter omständigheterna tycker är ganska bra.

 

Här har ni oss =)

 

Det är ofta en långdragen och knepig process att välja en häst. Det ska vara ett flertal saker som klaffar och ofta får man leta på ganska många ställen innan man hittar sin stjärna.

 

Innan vi köpte Gallina tittade vi på ett trettiotal hästar. De var alla på olika nivåer, både ston och valacker, hoppinriktning eller dressyr. 

 

Några minnen är särskilt tydliga från vår hästletartid. Speciellt den gången vi skulle titta på två hästar i samma stall (Skåne), som visade sig vara en äkta hästhandlare (av den icke-positiva typen). Redan då vi kom dit ville både jag och pappa vända om och springa därifrån. Men jag hoppade ändå upp på en av hästarna och red runt några varv. Även jag med min minimala erfarenhet av stela/halta hästar kände direkt att det var något ruskigt fel. Efter den korta ritten envisades hästhandlarn' med att hämta den andra, så när han var inne i stallet åkte vi fort därifrån.

 

Det var den mest extrema upplevelsen. Vi hade även mycket trevliga upplevelser, såsom till exempel på Ekerö på en jättefin liten gård. Ägaren var otroligt gullig, h*n hjälpte mig med instruktioner då jag skulle rida. Hästen var utbildad/tävlad st:Georg dressyr (om jag ej minns fel), ** fälttävlan samt MSV hoppning och var därmed den mest välutbildade hästen jag någonsin suttit på. En supertrevlig häst med ett toppenlynne. Vi var ganska inne på att köpa den men bestämde oss i slutendan för att h*n var för gammal.

 

Här är en film från några provridningar. Den första hästen var en valack (minns ej ålder) som tävlades i 110cm. Han var lagom stor, ca 155cm i mkh. Den andra hästen är den ovan beskrivna välutbildade. Sedan kommer ett sto, har för mig att hon tävlades LA dressyr, men är ej säker. 120 hoppning. Sist på filmen var en väldigt grön sexåring, en ädel dam trots att hon var korsad m. nordsvensk (superfin man/svans!). Hon var en riktig underbaring, men för svår för mig då.

 

 

Så Gallinas provridning såklart =)

 

Jag har kört hästtransport sedan ca 1 månad efter att jag tog mitt körkort, dvs en kort tid efter att jag blev 18. Jag hade inte så mycket val om jag ville åka på hoppträning, eftersom mina föräldrar inte alltid kunde skjuttsa. Första gången jag körde hästtransport var just påväg till en träning, i nysnö och mörker.

 

Att man måste köra sakta och försiktigt har jag förstått sedan dag ett. Men vissa andra saker har jag tyvärr fått lära mig utav egen erfarenhet...

 

Bland annat i vilket läge handbromsen (på släpet) ska vara när den inte är i. Detta lärde jag mig under första vintern med körkort. Jag skulle iväg till hoppträning och som väl var hade jag gott om tid. Jag kände inte till att man lämnar handbromsen ur under vintern. Så jag kopplar på och "lägger ur" handbromsen. Sedan hoppar jag in i bilen och kör.

 

Men inte kommer jag någonvart. Det var ju snö och kallt så jag tänkte väl att det bara var att lägga i tvåan och gasa ännu mer. Sagt och gjort, motorn jobbar och det flyger jord från däcken, lite rök kommer det också. Det kändes ju mindre bra och därför hoppar jag ur bilen och kollar vad som hänt.

 

Då jag ställer mig framför bilen ser jag att den står på kofångaren. Dvs nedgrävd i marken en dryg decimeter i fronten...

 

Som väl var fanns det ett helt gäng hjälpsamma stallkompisar som snällt ställde upp på att för hand dra bort transporten, gräva fram bilen och sedan putta den upp ur gropen!

 

Btw kom jag i tid till träningen ;)

 

Tjohej, har precis kommit hem ifrån Grebbestad. Vi håller på att bygga hus där nere så hela familjen har hjälpts åt. I tre dagar nu har vi ägnat oss åt att isolera innertak, måla panel och bygga innerväggar. Ska bli roligt att se hur det blir då det är klart =)

 

Grebbestad ligger en bit ifrån Strömstad på Västkusten. Det var i de trakterna jag jobbade på hästgård hösten 2009. När jag kommer ner dit känner jag ibland att jag saknar gården faktiskt. Jag fick ett så himla bra mottagande, familjen släppte verkligen in mig i deras samvaro och jag fick möjlighet att utveckla min ridning.

 

 

Men som alla som har jobbat i stall vet så är det verkligen ingen dans på rosor. Det gjorde mig dock inte så mycket, jag kände till och med att det var helt ok att jobba i -25C då vattnet hade frusit i stallet och vi gick med 30-liters hinkar fram och tillbaka från huset vi bodde i tre gånger om dagen för att fylla på vatten till alla 25-30 hästarna.

 

 

Det jag hade svårt för var att inte ha så mycket människor omkring. 20 minuter tog det in till Strömstad (med bil) och där bodde en skara helt underbara människor. Men det var inte så att det gick att åka dit på vardagarna utan umgänget skedde på de helger jag var ledig.. Trots att jag älskar skogen och landet är jag en storstadsperson och behöver folk omkring mig. Så det var nog ensamheten det föll på tror jag. Och det faktum att vissa av hästarna var nästintill ohanterliga vid insläpp.

 

 

Hemlängtan tog vid efter att jag blivit sparkad i ryggen av stallets unghäst på ca 180cm i mkh. Jag flög två meter av slaget och hästen missade ryggraden med tre centimeter. Så rädslan att bli skadad igen gjorde givetvis sitt också när jag fattade beslutet att åka hem.

 

Det jag nämnt är givetvis saker som hör till hästyrket, man får räkna med sådant helt enkelt. Jag trivdes väldigt bra på gården och hade mycket roligt, lärde mig galet mycket om ridning.

 

 

Men det var det inte.

Den 24 april 2010:

 

"Det var, utan tvekan, den bästa känslan någonsin vi haft då vi hoppat tillsammans! Gallina såg så nöjd och avslappnad ut när vi saktade av efter sista hindret... Det var som att hoppa vilken duktig hopphäst som helst, som om Gallina aldrig hade vägrat i hela sitt liv... Min FINAFINAFINA häst!

Nu hoppas jag bara att ojämnheten var stelhet från att vi tog igenom henne i dressyren... och att det inte är ngt ben som spökar. Nästa helg är det ju dressyrkurs och sedan helgen efter det MER HOPPNING! :D "

 

 

Ironiskt nog var vår sista hoppträning vår bästa någonsin. Den bästa känslan, det bästa samspelet och den ultimata glädjen. Jag är så glad att vi fick uppleva det tillsammans. Målet jag så länge strävat efter.

 

Då jag var 9 år flyttade min familj till Kuala Lumpur i Malaysia. Jag började då i en amerikansk privatskola (Mon't Kiara International School). För det mesta kretsade mitt liv där just kring skolan, men hästintresset fanns ju givetvis också!

 

 

Under vårt första år där var vi frekventa besökare på något vi kallade "klubben". Det var ett gigantiskt ställe där man kunde göra det mesta. De hade swimmingpool m. rutchkanor, bowlinghall, squashbanor, polobana, ridcenter m.m.

 

Det var alltså på klubben jag red min första lektion utanför Sverige. För det mesta red jag små a- och b-ponnysar och allt gick bara fint. Jag minns inte särskilt mycket, annat än att det alltid var privatundervisning och att vi (jag & syrran) aldrig handskades med någon häst från marken.

 

Som ni säkert vet är synen på hästar väldigt olika på olika platser i världen. I Malaysia behandlades hästarna inte alltid väl, bestraffningar var vanliga och många hästar var ganska tjuriga på marken (förmodligen varför vi ej fick hantera dem...)

 

Vad som även var annorlunda var undervisningen. Det var inte riktigt som på västerländska ridskolor givetvis. Det är en speciell, mycket otrevlig händelse jag tänker på då jag talar om detta:

 

Rädslan var något jag fick med mig ifrån detta ställe. Det var en ridlektion då jag fick en stor ponny att rida på, och vår första lektion i ridhuset någonsin. Jag kände mig mycket osäker på ponnyn och ville prompt inte galoppera. Då instruktören sa att vi skulle galoppera sa jag tydligt att: nej, jag vill inte. Varpå ridläraren tar långpisken och smäller till hästen. Det blir självklart panik, hästen sticker och jag trillar av. Det gjorde inte sådär överdrivet ont, men det ögonblicket förändrade hela min inställning till ridning.

 

Jag vågade inte rida igen. Så jag slutade på en gång efter det. Min syster och mamma bytte strax därefter till en annan ridklubb: Selangor Turf Club. Efter några månader började jag längta tillbaka till hästeriet, och därför följde jag med dem då de skulle rida.

 

Jag kommer aldrig glömma vad som hände den dagen. Det första jag fick syn på var tre supersmå, gulliga shettisar. Jag föll pladask för en av dem; Dolly. Jag frågade ridläraren om jag inte kunde gå och beta lite med Dolly. Ridläraren svarade att jag självklart skulle rida....!

 

I nästa ögonblick satt jag på lilla Dollys rygg med en ögonbindel på, och ridläraren (en tysk kvinna) sa till mig "Trust the horse". Jag kommer aldrig att glömma de orden.

 

Efter det red jag flera gånger varje vecka. Det var roligt igen och jag kände mig trygg på lilla Dolly. Men tyvärr var det ju just så, att Dolly var en ganska liten shettis. Då jag blev äldre blev jag längre, och därmed kunde jag inte rida henne längre. Klubben hade inga b-ponnysar eller små c, och jag tvärvägrade att rida något större. Jag vågade inte.

 

 

Återigen fick vi byta klubb. Nu till Templer Park Equestrian Center (vilket tyvärr inte finns kvar längre...) Där red jag och syrran varsin b-ponny. Vi hade alltid samma. Där var det stort fokus på sitsen och grunden. Det var dock aldrig tu tal om någon skötsel där heller, och i vissa fall då hästen inte lydde blev vi ombedda att kliva av. Detta följdes oftast av att ridläraren satt upp och "korrigerade" ponnyn, mer eller mindre våldsamt.

 

Trots detta trivdes jag väldigt bra på ridcentret och det var även där jag startade i min första tävling någonsin. Det var ett skritt/trav-program och jag kom trea! Vi red på Templer Park till dess att vi flyttade hem till Sverige igen.