equestrianlifestyle.blogg.se

Då jag var 9 år flyttade min familj till Kuala Lumpur i Malaysia. Jag började då i en amerikansk privatskola (Mon't Kiara International School). För det mesta kretsade mitt liv där just kring skolan, men hästintresset fanns ju givetvis också!

 

 

Under vårt första år där var vi frekventa besökare på något vi kallade "klubben". Det var ett gigantiskt ställe där man kunde göra det mesta. De hade swimmingpool m. rutchkanor, bowlinghall, squashbanor, polobana, ridcenter m.m.

 

Det var alltså på klubben jag red min första lektion utanför Sverige. För det mesta red jag små a- och b-ponnysar och allt gick bara fint. Jag minns inte särskilt mycket, annat än att det alltid var privatundervisning och att vi (jag & syrran) aldrig handskades med någon häst från marken.

 

Som ni säkert vet är synen på hästar väldigt olika på olika platser i världen. I Malaysia behandlades hästarna inte alltid väl, bestraffningar var vanliga och många hästar var ganska tjuriga på marken (förmodligen varför vi ej fick hantera dem...)

 

Vad som även var annorlunda var undervisningen. Det var inte riktigt som på västerländska ridskolor givetvis. Det är en speciell, mycket otrevlig händelse jag tänker på då jag talar om detta:

 

Rädslan var något jag fick med mig ifrån detta ställe. Det var en ridlektion då jag fick en stor ponny att rida på, och vår första lektion i ridhuset någonsin. Jag kände mig mycket osäker på ponnyn och ville prompt inte galoppera. Då instruktören sa att vi skulle galoppera sa jag tydligt att: nej, jag vill inte. Varpå ridläraren tar långpisken och smäller till hästen. Det blir självklart panik, hästen sticker och jag trillar av. Det gjorde inte sådär överdrivet ont, men det ögonblicket förändrade hela min inställning till ridning.

 

Jag vågade inte rida igen. Så jag slutade på en gång efter det. Min syster och mamma bytte strax därefter till en annan ridklubb: Selangor Turf Club. Efter några månader började jag längta tillbaka till hästeriet, och därför följde jag med dem då de skulle rida.

 

Jag kommer aldrig glömma vad som hände den dagen. Det första jag fick syn på var tre supersmå, gulliga shettisar. Jag föll pladask för en av dem; Dolly. Jag frågade ridläraren om jag inte kunde gå och beta lite med Dolly. Ridläraren svarade att jag självklart skulle rida....!

 

I nästa ögonblick satt jag på lilla Dollys rygg med en ögonbindel på, och ridläraren (en tysk kvinna) sa till mig "Trust the horse". Jag kommer aldrig att glömma de orden.

 

Efter det red jag flera gånger varje vecka. Det var roligt igen och jag kände mig trygg på lilla Dolly. Men tyvärr var det ju just så, att Dolly var en ganska liten shettis. Då jag blev äldre blev jag längre, och därmed kunde jag inte rida henne längre. Klubben hade inga b-ponnysar eller små c, och jag tvärvägrade att rida något större. Jag vågade inte.

 

 

Återigen fick vi byta klubb. Nu till Templer Park Equestrian Center (vilket tyvärr inte finns kvar längre...) Där red jag och syrran varsin b-ponny. Vi hade alltid samma. Där var det stort fokus på sitsen och grunden. Det var dock aldrig tu tal om någon skötsel där heller, och i vissa fall då hästen inte lydde blev vi ombedda att kliva av. Detta följdes oftast av att ridläraren satt upp och "korrigerade" ponnyn, mer eller mindre våldsamt.

 

Trots detta trivdes jag väldigt bra på ridcentret och det var även där jag startade i min första tävling någonsin. Det var ett skritt/trav-program och jag kom trea! Vi red på Templer Park till dess att vi flyttade hem till Sverige igen.