equestrianlifestyle.blogg.se

Det blev ingen ridning igår, utan istället körde jag en häst till akutmottagningen på Ultuna. Det var just en sådan eftermiddag som varje hästägare fruktar, och sorgligt nog kan jag inte meddela om något lyckligt slut.

 

Igår fick vi sju personer som i över två timmar stod och försökte få tag på en veterinär veta hur verkligheten ser ut. I Stockholms län finns två stationer med distriktsveterinärer för utryckning vid akutfall. I hela norra regionen jobbade igår kväll EN jourhavande veterinär. Denne veterinär är inte enbart till för hästar, utan även boskapsdjur och smådjur. Det var med andra ord omöjligt att få ut någon veterinär.

 

Jag är väl medveten om att det var påsk, men med tanke på att säsongen för föl/kalvar/lamm/m.m. faktiskt har börjat var jag förvånad över detta besked. Nu har jag ingen statestik över mängden utryckningar som görs men spontant känns det som att det hade behövts en till veterinär ute. Vi väntade på distriktarn' i flera timmar men varje gång denne vände mot oss ringde det något mer akut.

 

Som väl var hade Ultuna sin akutmottagning öppen och stod redo vid dörrarna när vi kom. Trots att klockan var halv åtta på kvällen då vi kom fram fick vi i min åsikt ett mycket bra bemötande, med snabbt handlande. Det är tur att det finns sådana mottagningar att åka till i regionen.

 

Det hade aldrig gått att komma iväg om inte hästen hade varit en sådan hjälte. Nu är jag bara hemskt ledsen för ägarens skull, för dennes fina häst som galopperar i Trapalanda nu.

 

 

 

För ett tag sedan köpte jag ett Whitakertäcke. Det är ett innertäcke i strl 155 (!!!) med 300g foder. Jag var lite tveksam först eftersom jag aldrig haft det märket tidigare, men jag måste säga att jag är supernöjd. Passformen är helt otrolig! Gallina hade litelite bogskav då jag köpte det - men det försvann efter bara en vecka med det nya täcket. Inte en minsta antydan till någon ny skav har jag sett heller. Täcket ligger precis där jag satt det, dag som natt, trots att jag inte har remmarna runt benen kvar utan bara har en längst bak under svansen (annars glömmer jag bara att knäppa upp dem när jag ska ta av täcket, har hänt mer än en gång kan jag säga.. hehe).

 

Nu återstår det bara att se hur det håller sig genom en tvätt. Med tanke på hur materialet känns borde det inte vara några problem.

 

Den enda nackdelen med täcket är att det är gigantiskt. Jag får det över mig istället för över Gallina flera gånger varje vecka trots att jag provat olika tekniker för att få upp det på henne. Men jag kan inte gärna skylla på täckestillverkaren på den punkten. Det hade nog varit lättare om jag var 10cm längre eller något sådant ;) Hehe.

 

Jag är som vanligt vaken alldeles för tidigt... Håller på att leta efter passande låtar till hopptävlingen samt bestämma en ärevarvslåt. Det lutar mot We are all the winners, eller min favorit, Stand up.

 

När jag browsade på youtube kikade jag givetvis in på mitt konto också, då hittade jag en film från juni förra året som gjorde mig lite extra glad.

 

Det blev ett ganska långt hoppuppehåll för mig då Gallina fick sin senskada. Jag red en annan häst ett tag (Prisma) som jag hoppade med. Men sedan blev det ett glapp där jag inte hoppade något på ca ett år.

 

En dag var jag i ridhuset och markarbetade med Gallina. Då var det en annan i stallet där nere som red samtidigt som frågade (efter jag var klar med G) om jag inte ville ta några språng på hans häst. Ett sådant erbjudande kunde jag givetvis inte tacka nej till, så jag satt upp och hoppade några språng över ett räcke. Det var jättekul!

 

Lite senare skulle ägaren vara borta någon dag (eller något sådant) och frågade om jag ville låna pållen igen. Det ville jag givetvis och dessutom fick jag med mig syrran som hinderassistent. Filmen nedan är från det tillfället. Som ni hör tjuter jag lite av glädje i början (haha) och man ser att jag är lite ringrostig... Inte minst på sitsen! Men vi hade roligt och med tanke på att jag enbart suttit på hästen i ca 10min innan detta tillfälle så gick det ganska bra =) Pållen är världens snällaste, hoppar bra gör han dessutom (linjen hade dock för långa avstånd ser jag, varför han förmodligen inte hoppar igenom ryggen ordentligt). Det var väldigt trevligt att få låna honom!

 

 

Jag gick på ridskola från det att jag var 7 år till dess att jag fick min ponny då jag var 15. Det är totalt åtta år och det är tyvärr skrämmande hur lite jag lärde mig under de åren jämfört med de kommande med egen häst.

 

Det är givetvis så att ridskolor håller olika nivå, det finns fantastiska ställen och det finns mindre fantastiska sådana, som med allt annat. Men generellt tycker jag att utvecklingen har gått ganska sakta hos de flesta ridskoleryttare jag känt genom åren.

 

Men måste det vara så fruktansvärt lärorikt att gå på ridskola? Ska det vara som i skolan att man sätter upp mål som stenhårt måste hållas? Kan det inte bara vara en rolig fritidsaktivitet som man utövar utan prestationskrav?

 

Jag och syrran brukade åka på ridläger varje sommar från år 1999 eller 2000 till och med år 2007. Vi åkte till samma ställe varje gång och brukade efter varje läger säga att vi lärde oss mer där på en vecka än vad vi lärde oss under ett år på vanliga ridskolan. Det var dock inte utan viss motgång vi lärde oss allt nytt och det hände i alla fall en gång på varje läger att jag uppgivet satt och grinade på hästryggen. Det var jobbigt att bli utmanad och pressad. Men det var desto roligare när man väl lyckades ta sig genom svårigheten. Vi var alltid nöjda men helt slutkörda efter lägrena.

 

Mina sista år på ridskolan var inte särskilt lärorika. Jag red alltid någon liten a- eller b-ponny eftersom jag var lite skraj för stora hästar. Eftersom jag i princip var kortast i gruppen fick jag alltid den ponny jag ville (få andra kunde rida dem). Oftast red jag Mr.Snape som var totalt outbildad och vi blev ofta en humoristisk höjdpunkt. När jag kom till ridskolan var jag ibland nedstämd eller trött, men jag minns tydligt att jag alltid var glad och fylld av energi när jag gick därifrån.

 

Så vad är bäst? En ridskola där man inte lär sig så mycket men alltid känner sig trygg och har roligt? Eller en ridskola där man utmanas, tar sig ur sin trygghetszon och lär sig väldigt mycket, samtidigt som det är roligt?

 

I dagsläget skulle jag definitivt välja alternativ nummer två. Men jag tror ändå att ridskolan som tillät mig att lulla runt och ha roligt på en liten ponny i alldeles för många år var helt rätt för mig just då.

 

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss, eller vad man nu ska säga. När vi tömkörde och släpade grejer efter lyssnade Vendis jättebra på rösthjälperna, hon lydde minsta vink. Men det var dock som bortblåst när vi kom ut på körturen. För att göra det hela lite knepigare hade vi med oss ett litet vilddjur vid namn Frasse (4 år, nybliven valack). Vendela och Frasse tyckte att livet var toppen när de fick vara med och göra något, så det gick lite fort...

 

I det stora hela gick det dock bra. Vi hade en hop med barn runtom oss halva vägen, cyklister och löpare körde om, stavgångare och hundar m.m. Hästarna var detta till trots helcoola. Det var bara den lilla detaljen att Vendela inte förstod att ptroo betydde halt förrän syrran stannade bredvid henne. Kommandona för skritt och trav var dock inga problem!

Vi lyckades göra halt utan assistans en gång. Det är helt enkelt bara en träningssak, V behöver veta att signalerna betyder samma sak även när vagnen är på. (Jag kan inte minnas att vi hade problem med det med förra ponnyn vi körde in, så vi får fundera på en lösning).

 

Båda hästarna verkade i alla fall tycka att det var väldigt roligt, och på hemvägen stannade Vendis till när vi fick möte för att hälsa på alla. Haha, mer hundlik häst får man leta efter! Så söt. Vendela har inga problem med vagnen, hon är helt orädd och vänder utan problem. Saker och ting kan flaxa omkring henne men hon är bara nyfiken.

 

Hel otroligt, hade inte ens gått en vecka sedan sist jag blev sjuk! Men idag känner jag mig tack och lov bättre. Det är nämligen så att jag och syrran bestämde att vi skulle köra Vendisen idag, och det bestämdes för över en vecka sedan. Dvs, det kan ju inte missas! Bilder kommer givetvis senare, och eventuellt en film också.

 

Innan jag blev sjuk (i tisdags) satt jag upp på Gallina och kände efter om hon verkade fräch. Och OM hon var fin alltså!! Jag som precis hade bokat tid på kliniken sitter upp på en grymt fräch och mjuk häst så att ridglädjen sprutar ut ur öronen. Hehe, skämt åsido. Men hon var otroligt fin. Allt markjobb har gjort henne gott, inte minst på den diciplinära fronten. Det är definitivt något jag kommer fortsätta med även när vi börjar rida igen.

 

Hej så länge!

 

På söndag ska jag hålla i en hopptävling! Sist jag arrangerade en tävling var 2010 så det har gått ett tag.. Men det ska bli jättekul. Allt är redan klart, från banskiss till påskdekorationer =) Tyvärr blir skaran startande ganska liten, men jag hoppas att denna tävling kan locka flera att vilja vara med. Det är inte så många som hoppar i stallet nämligen.

 

Förr när jag hopptävlade själv var jag ganska påhittig med allt runtomkring mina små träningstävlingar. Jag byggde egna hinderdekorationer och bakade muffins till funktionärer. Jag bjöd in folk från andra stall i närheten och vid en tävling hade jag lyckats samla ihop ca 25 starter. Då var jag ganska nervös!

 

Här är en bild på mina blommor och en bild på två av mina svampar. Jag har gjort fyra svampar i olika storlekar, polkagrisar och eventuellt något mer som jag inte kommer ihåg just nu.. Har även byggt ett hus man kan hoppa över!

 

Hej hå, det har kommit en massa ivägen för skrivandet. I onsdags blev jag plötsligt sjuk, därmed gick torsdag och fredag även bort. Men frisk blev jag snabbt igen tack och lov, eftersom jag jobbar denna helg. Så det är därmed vad jag ägnat mig åt idag, förutom en snabbis i stallet då jag pussade lite på G och gav henne massor av extrakäk =)

 

Jag och G i fredags:

 

Ja, hur många gånger har man inte fått höra detta ifrån olika tränare? Det låter väldigt otrevligt när man hör det först, eftersom bilden av en ryttare som straffpiskar sin häst då den stannat framför ett hinder dyker upp. Den bilden finns i tusentals exempel, det krävs bara att man åker iväg till en lokal tävling på lätt nivå. Det finns alltid några sådana exemplar.

 

Men det är en feltolkning. Felet ligger i att det är en förenklad modell av vad som egentligen sägs. Uttrycket menar något helt annat än vad de flesta tar med sig ur det. Sagt på formen "hästen ska ha mer respekt för dig än för hindret" är det lättare att förstå vad som menas. Jag har hört båda versionerna, och föredrar det sistnämnda.

 

Uttrycket pekar på ett direkt sätt på det ledarskap man har över sin häst. Ofta brister ledarskapet då en häst stannar på hinder, och då spelar det inte längre någon roll hur mycket man piskar den för stunden, det är redan för sent. Ledarskapet som skulle ha funnits skulle ha funnits där redan innan tävlingen.

 

Det kommer ifrån naturen, detta uttryck. I en hästflock skulle ledaren inte tillåta osäkerhet bland sin grupp, om ledaren inte signalerat att de borde vara osäkra förstås. Detta ger oss två möjligheter:

1. Hästen stannar för att ryttaren inte är en tydlig ledare
2. Hästen stannar för att ryttaren är osäker

 

Så fort tiden går!! Här har ni sötnosen Pysen. När han kom till RB var han liten och skygg, han ville helst att vi skulle hålla ordentligt avstånd! Men bara någon vecka senare började han tycka att vi människor var helt ok, och nu mer är han världens gossegubbe! Man får dock passa sig eftersom han fortfarande har vissa bebisfasoner för sig, bland annat kan han ta en liten tugga bara för att testa sådär...!

 

 

 

Kan man kalla det dressyrträning fast man inte sitter på hästen under lektionen alls?

 

Jodå, nog var det väl dressyr vi ägnade oss åt igår. Jag började med att visa upp markjobbet för C och fick lite korrigeringar, bland annat hade jag problem med att få Gallina att sluta tvära med bakbenen i höger varv. När C var nöjd med markjobbet övergick vi till longering.

 

Det har blivit dags att börja longera med inspänningar, Gallina är tillräckligt balanserad igen för att jag ska klara av att göra det på egen hand. C fick dock börja med longeringen, hon visade hur jag skulle göra och sedan kunde jag ta över. Jag hade lite problem med pisken, det är nämligen så att Gallina lätt blir upprörd om man använder den fel. Pisken ska vara synlig för hästen hela tiden, men hållas lågt. När man sedan använder den ska det göras i en svepande rörelse från bakdel fram till sadelgjordsläget, ungefär. Den får absolut inte hållas för högt, eftersom pisken i ett högt läge indikerar galopp. (Jag använder alltså inga röstsignaler vid longering). Detta var knepigt att hålla koll på samtidigt som allt annat. Jag fastnade med pisken i samma läge gång på gång, vilket givetvis inte gör någon nytta alls.

 

Hur som helst var Gallina superfin. Det kändes väldigt bra!

 

Idag har jag och syrran ägnat oss åt inkörning av en shettis, ingen mindre än Vendela, lilla Pysens mamma. Vendela är sju år och världens goaste. Hon är helt orädd och positiv, vill vara med hela tiden. Det gick så bra igår när vi gick med linor (och skramlande pulka på gruset bakom) så därför fick hon prova på att dra vagnen idag.

 

Det gick som förväntat helt problemfritt, både då vi bara höll i vagnen och då den var fastspänd. Hon kommer verkligen bli en toppenponny för alla lägerbarnen!

 

... i hela ryggen!! Jisses, förstår inte hur det gick till. Jag brukar normalt sett få träningsvärk med en dags fördröjning, men redan idag är det riktigt stelt. Det här med stretching är något jag borde överväga att göra oftare efter ridning.

 

Jag och syrran var ute med Mickey och Wio igår i solskenet. Det blev en riktig långkörare eftersom marken på de flesta ställena var så knöglig att vi fick skritta väldigt sakta. Hästarna var dock pigga och glada. Speciellt Wio var på bus-humör.

 

Då vi skrittade på en asfaltsväg i solen och babblade på med hängandes tyglar fick Wio plötsligt för sig att hon skulle upp i skogen. Det såg helt sjukt ut, eftersom ponnyskrutten kastade sig upp för en lodrät slänt med ca 2 meters stigning!!!! Från noll till hundra, upp kom hon på två röda, medan Sofie åkte rutchkana nerför hennes rygg. Det såg så sjukt roligt ut!!! Vi skrattade i flera minuter åt saken.

 

 

- ett citat ut filmen Phoebe in Wonderland

Hästsporten kan vara en tuff sport att ägna sig åt. Det är inte bara en individ, utan två, som ska prestera på topp, samtidigt. Framgångar slås ned utav motgångar och etsar spår i självförtroendet.

 

Därför är det viktigt att omge sig av människor som tror på en, som stöttar och kommer med konstruktiv kritik. Framför allt är det viktigt att ha en tränare som man litar på och som vill att man ska lyckas. Oavsett vilken nivå man rider på är det viktigt att ha någon att bolla tankar och idéer med, samt att inte behöva vara ensam om alla de svåra beslut som ibland måste fattas.

 

• En god nypa humor
• Förmåga att se varje individ och deras behov
• Förmåga att förklara på ett begripligt sätt
• Viljan att få varje elev att lyckas

 

Jag fick möjlighet att rida för en fantastisk hopptränare på gården där jag jobbade i ett halvår. Jag minns inte riktigt hur mycket jag berättade för honom om Gallinas bakgrund, om vår bakgrund. Förmodligen sa jag som det var, att Gallina var osäker och att jag inte visste precis varför. Hur som helst hade det nog inte spelat någon större roll, vem som helst såg att hoppningen inte var en dans på rosor för oss.

 

Det var aldrig någon som kunde peka ut precis vad det var för fel. Men redan ganska tidigt sa han till mig att "den hästen är bränd". Det är självklart inte något som man vill höra, det är som att sätta en stämpel som gör problemet mer verkligt. Men på samma gång var det skönt att någon äntligen förstod helt och hållet vad det var jag kämpade med varje dag. Någon kunde ge mig en jämförelse som gjorde att jag förstod bättre.

 

Att vara "bränd", det vill säga utbränd, är vad som händer efter det att man "gått in i väggen". Det är ett uttryck som blir allt vanligare och det beror oftast på stress uppkommen av utomstående såväl som inomstående press. Att individen upplever att vad man än gör så lyckas man inte leva upp till kraven som omgivningen tycks ställa på en. 

 

Det är förmodligen inte helt ovanligt att något liknande förekommer bland tävlingshästar. Jag har hört många tala om att "den där unghästen har tagits för hårt", "vi har fått gå ner i klasserna eftersom h*n har börjat stanna", "h*n hoppar på hemmaplan men vägrar ut sig på varje tävling, vi vet inte varför".

 

Vi är alla olika, vi har olika syn på hästar och tävling. Men jag tror att vi ibland behöver ta ett steg tillbaka och tänka på vad det är vi håller på med. En bränd häst blir aldrig igen vad den var, den kommer alltid bära med sig situationen som skapade obehaget.

 

Visst är det så att hästar lever i nuet, de glömmer våra misstag. Men förnimmelser från obehagliga situationer kan trots det göra sig påminda.

För ca två veckor sedan hade jag och syrran ett info-möte inför sommarens läger på RB. Jag och Sofie kommer ju att ansvara för allting tillsammans i sommar, vilket ska bli väldigt kul! Vi har lite roliga planer på nya aktiviteter, både för lägerledarna och lägerbarnen.

 

Inte minst ska vi givetvis rida ut en massa! Det finns helt fantastiska ridvägar i området, och de ska utnyttjas flitigt.

 

Här är en av RB's ungponnysar, Denniz. Vi tog några riktigt fina bilder på lillen förra sommaren. Nu ska han fortsätta tränas för att kunna gå på läger i sommar.

 

Jag åkte hem tidigt från skolan i måndags och red ut med syrran. Jag hade som vanligt Wio och S hade Linn. Båda hästarna var taggade till tusen och i slutet när vi galopperade genom "sjöhagen" (en av sommarbeteshagarna, ordentligt stor och härlig!) så drog båda pållarna. Sofie hade störst problem eftersom Linn är en envis, stark och rejäl fjording. Lilla Wio är mest bara pigg, hon är väl runt 130cm i mkh kanske så det är en annan sak när hon sticker än när Linn sticker (även om Wio springer snabbast, hehe)!

 

Hur som helst var det en helt underbar ridtur, snön glittrade och solen sken för fullt. När jag sedan kom till stallet skrittade jag ut på Gallina. När jag hoppade upp (barbacka) kändes hon gigantisk!!! Jag har ju inte ridit på henne på över en månad och efter att ha farit runt på lilla Wio blev det minst sagt en tydlig kontrast!

 

Jag vande mig dock fort och det kändes magiskt att få rida på min fina häst igen, även om det nu bara handlade om 10-15min eller så. Hon kändes fin, inte alls som förut. C, min tränare, tycker att Gallina blir bättre för varje gång vi ses. Jag håller tummarna för att jag kan komma igång med ridningen igen snart, vore så kul!

 

Två dåliga mobilbilder från måndagens ridturer<3

 

Hej, det har varit två långa dagar! Har jobbat hela helgen och sovit dåligt, men när man kommer till stallet får man plötsligt lite energi tillbaka i alla fall.

 

Igår tränade vi för C, en mycket nyttig markträning som fokuserade på vinkling av höft och bakbensaktivitet. Alla tre jobbade hårt kan jag säga! Gallina var väldigt duktig men tyckte att vi var jättejobbiga, speciellt när vi bad henne träda in med bakbenen med uppåttänk, utan att gå framåt (man kan kanske tänka på det som ett förstadie till piaff för att få en bild av vad vi höll på med... hehe). Hon kom igång riktigt fint med kroppen!

 

Idag knatade vi över bommar i ridhuset (båda två). En skrittserie som jag lade upp på sockerbitar allteftersom. Gallina lyfte benen ordentligt. Tror det är nyttig träning för henne i nuläget (givetvis utan ryttare och enbart i skritt).