equestrianlifestyle.blogg.se

Det var den sista sommaren jag var på ridläger som det hände. Det var lägrets sista dag och hopptävling. Jag satt på "min" häst och väntade att få rida eftersom jag var den som skulle hoppa högst och därmed sist. Min syster hade nyligen tagit sig genom banan alldeles utmärkt, och stod i mitten av ridhuset vid ett utav hindrena. En kvinna i vår grupp red en felfri grund och skulle komma på ett av omhoppningens hinder.

 

Jag kan fortfarande se det hända, hur hästen saktade in framför hindret och hur jag visste att den skulle stanna flera meter innan de ens kommit fram. Det gick sakta men detta till trots blev det en tvärnit framför den 70cm höga oxern. Kvinnan kastades fram över hästens huvud och fortsatte ner mot marken på andra sidan hindret. Precis som en vanlig avramling som sällan slutar illa. Men kvinnans händer sträcktes aldrig ut för att möta marken. Hennes händer var kvar vid midjan och det var därmed omöjligt för henne att ta emot sig. Istället hände det som inte får hända.

 

När huvudet tog i marken var det som om en chockvåg rörde sig genom ridhuset, och skriket kommer jag aldrig glömma. Det var verkligen ett dödsskrik, jag har aldrig hört något liknande. I samma sekund som hon tog i marken visste alla i ridhuset att det var illa.

 

Men kvinnan hade änglavakt, ty i vår grupp fanns en sjuksköterska som även hon satt till häst bara några meter ifrån. Hon kastade sig av och sprang fram till kvinnan samtidigt som den manliga tränaren kom. De satte igång med hjärt- och lungräddning på en gång medan ridhuset tömdes på åskådare, hästar och ryttare. Ambulans tillkallades men det dröjde tjugo minuter innan de kom till platsen eftersom vi var mitt ute på landet. Ambulanshelikopter skickades ifrån Norge, läget var så illa att det inte fanns något annat sätt.

 

Många var i chock, och jag antar att vi alla är olika i sådana situationer. Jag är väldigt lugn och handlingskraftig, fick jag lära mig. Tillsammans med den kvinnliga tränaren sprang jag och några andra så fort vi bara kunde för att hämta in gårdens ca 30 hästar i stallet så att helikoptern kunde landa i en av hagarna. Kort därefter anlände den och körde iväg med kvinnan till sjukhuset.

 

Jag fick i efterhand veta att kvinnans hjärta hade stannat i samma sekund som hon slog i marken. Om inte sjuksköterskan och tränaren hade varit där och gjort hjärt- och lungräddning så hade hon inte överlevt.

 

Jag hoppas slippa bevittna fler sådana här händelser. Men jag måste säga att ambulanspersonal, tränare/gårdsägare, med flera inblandade, hanterade situationen så gott det gick. Ingen hade kunnat förutse händelsen och hästen ifråga var högst lämplig som ridskolehäst, då den tidigare hoppat svåra klasser (150cm) och var mycket snäll. Det var en fruktansvärd olycka som skapade mycket sorg, inte minst för kvinnan och hennes familj.

 

På hemvägen undrade jag hur det skulle kännas att rida igen. Jag tänkte att det skulle vara något inom mig som hade förändrats. När jag kom upp på Gallina kändes allting som vanligt, olyckan var som bortblåst. Men bara en kort tid senare flög en tjej av på en hoppträning och där kom klumpen i halsen igen. För min egen säkerhet var jag inte särskilt orolig, men det blev plötsligt jobbigt att inte ha kontroll när andra red. Speciellt var det jobbigt när min pappa och syster red (mamma red inte då), jag var ofta orolig över att de skulle ramla av och skada sig.

 

Men tiden suddar ut otrevliga minnen, och jag har lämnat oron åt sidan, i alla fall den omotiverade oron. Jag kommer alltid minnas den där dagen, den stunden och det skriket. Men det är inte något jag tänkter på särskilt ofta nu längre, det är något som jag lämnat bakom mig. Det har trots allt gått ca fem år sedan det hände.

 

Jag hoppas att den drabbade kvinnan har hittat tillbaka till livet och lycka. Jag har hört att hon är en otrolig kämpe. Med dessa avslutande ord lämnar jag nu detta tunga ämne och hoppas att jag inte får anledning att skriva om något liknande i framtiden.