Det är viktigt att ta hjälp av andra om man känner sig osäker. Det gäller inte bara i ridning utan i alla aspekter utav livet. Men för mig (och säkert många andra hästmänniskor) kan det kännas väldigt jobbigt att se någon annan rida ens häst bättre än en själv.
Jag vet inte om man blir klokare genom åren eller så, men jag har verkligen kommit över det där med avundssjuka. Det är så skönt! För tänk vilka möjligheter det öppnar!
I våras hade jag hamnat i ett dåligt läge med Gallina, dressyren fungerade inte och det kändes som att allt bara blev fel. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle tampas med det och inte heller vad min tränare ville att jag skulle göra. Så är det ibland, det vet man ju sedan skolan, att vissa saker kan en lärare förklara jättebra medan andra saker blir knepiga att förstå. Så blev det i alla fall i våras.
Min stallkompis Anna erbjöd sig att hjälpa mig med Gallina. Hon red henne några gånger och gav mig sedan en liten lektion. Det lilla gjorde underverk kan jag säga, vi hittade tillbaka på direkten! Anna hade förstått vad min tränare ville säga (vi red för samma) och kunde berätta det för mig på ett annat sätt. Hon red Gallina helt otroligt bra och det blev en annan häst.
Med lite hjälp från Anna såg det ut såhär när jag red i våras:
Idag har jag äntligen fått vara en stund i stallet! Jag red i hoppsadeln på ett delat pelham. Vi hoppade lite över en upphöjd bom (ca 30cm kanske) och rejsade runt i full galopp. Gallina verkade tycka att det var kul, hon gav järnet på långsidorna!! Bytte galopp av sig själv då vi kom på diagonalen.
Det må vara flängridning men jag tror ändå att det är bra för något, man måste ha kul ibland och göra det som faller in för stunden! Nu när det blir mörkt så tidigt hinner man sällan ut i skogen, och det blir lätt omotiverande i ridhuset då. Idag hade vi kul =)
Halloj. Nu har vi kopplat på gamla bredbandet i väntan på att någon ska komma o fixa felet med fibern. Det verkar ta en evighet så det var ju tur att de inte hade kapat den gamla anslutningen!!!
Hur som helst, i fredags klippte jag Gallina och hon blev väldigt fin. Vilken skillnad! Ja ni ser ju på bilderna nedan. Först igelkott sedan nästan tävlingsfin. Hon fick vila den dagen och på lördag longerade jag. Hon var toppenfin, lyssnade helt perfekt!!
I söndags och måndags red pappa. Det hade gått bra. Igår longerade jag igen, G var fin. Jag har bestämt att jag ska longera oftare, det är en så bra träningsform för G.
Imorrn hade vi tänkt att hon skulle gå markarbete men pappa är lite halvkrasslig och jag måste plugga så det får bli en vilodag, liksom idag. På fredag åker jag dock ut och rider lite tänkte jag. Ser fram emot det!!
Mitt internet dog i fredags och har sedan dess inte fungerat. Nu sitter jag i skolan och surfar. Förhoppningsvis kommer ngn o fixar vårt internet innan veckans slut. Återkommer till bloggen då =)
Vilket härligt väder! Efter att jag skrivit detta tänker jag gå ut på en promenad vid sjön.
Jag kom nyss hem ifrån en lektion hos sångpedagogen. Känns roligt att återuppta mitt andra stora intresse: musiken. Jag sjöng en massa då jag var yngre, men sedan tog hästarna och kompisarna upp all tid och jag slutade. Så därför önskade jag mig sånglektioner i höstas då jag fyllde år. Rösten har med tiden försämrats men jag börjar hitta tillbaka.
Mitt första soloframträdande var i Malaysia år 1999. Det var hemma hos den svenska ambassadören och jag sjöng "Älska mig" i min blommiga prinsessklänning. Det var innan jag visste hur mycket musik verkligen betydde för mig. Om jag kan träna upp rösten tillräckligt bra skulle jag gärna göra något litet framträdande, det vore skoj.
Bilden är från ett skoluppträdande, jag var runt 11 år då. Min klass gjorde en indisk dans. "Colors of Malaysia" kallades föreställningen och innehöll danser från de många olika kulturerna som finns i landet.
"Det var, utan tvekan, den bästa känslan någonsin vi haft då vi hoppat tillsammans! Gallina såg så nöjd och avslappnad ut när vi saktade av efter sista hindret... Det var som att hoppa vilken duktig hopphäst som helst, som om Gallina aldrig hade vägrat i hela sitt liv... Min FINAFINAFINA häst!
Nu hoppas jag bara att ojämnheten var stelhet från att vi tog igenom henne i dressyren... och att det inte är ngt ben som spökar. Nästa helg är det ju dressyrkurs och sedan helgen efter det MER HOPPNING! :D "
Ironiskt nog var vår sista hoppträning vår bästa någonsin. Den bästa känslan, det bästa samspelet och den ultimata glädjen. Jag är så glad att vi fick uppleva det tillsammans. Målet jag så länge strävat efter.
Denna film har några år på nacken, men är fortfarande lika talande
Det blev inget markarbete tyvärr, så därför fick jag markarbeta på egen hand! Gallina var pigg och glad, hon blir ju helt tokig när hon får "hoppa" oavsett höjd (i detta fall ca 20cm, hehe). Jag hade med henne ner samtidigt som jag byggde fram, så därför blev det bara tre bommar, den mittersta med hinderstöd. Ett gs mellan varje. (Se ritning, lite overkill att rita upp tre bommar, men ändå!)
Jag värmde väl inte upp G riktigt proffessionellt direkt, vilket gjorde att hon fullständigt sket i mina förhållningar sedan när vi väl hade rullat över bommarna några gånger. Där gick dressyrjobbet åt skogen men vi hade iaf kul. Imorrn ska jag klippa henne, det är verkligen på tiden!!
Igår lyckades jag o labbkompisen redovisa en hel labb på 2h. Det var tur det eftersom hon skulle iväg sedan, och om vi inte hade hunnit klart hade vi behövt redovisa på fredag em/kväll. Så det känns väldigt bra! Nu är jag därför ledig imorgon, vilket innebär att matten äntligen kan få lite utrymme.
Idag har jag varit lite slö, kollat på en film och varit ute i skogen o promenerat. Det är skönt att kunna ta sig lite tid att gå ut då det fortfarande är ljust.
Ikväll ska jag förhoppningsvis rida markarbetsträning. Om det inte blir av rider jag nog lite dressyr istället (ibland är det för få som kan vara med.) Hoppas dock på det förstnämnda iom att jag blev tvungen att hoppa av sist.
På filmen nedan är det ett klipp från då jag var 12 år och red en omhoppning på en liten c-ponny vid namn Peter Pan, och sedan ett klipp från då jag var 21 år på samma ponny. Ganska häftigt att kunna komma tillbaka o rida samma lilla ponny man hade på ridlägret åtta år tidigare!! Ridningen är väl inte den prydligaste på någon utav filmerna, men ändå :P
Det är ca tre veckor kvar till mina tentor. Det är därmed ganska stressigt med skolan, vi har nämligen många labbredovisningar (data) och andra grejer som ska göras vilket lämnar lite tid till plugg.. Igår var jag i skolan från 9-20. Jag och labbkompisen redovisade en stor hemlaboration i programmeringsspråket C. Det var vi två och en lärare i 1½ timme. Har gått o varit jättenervös för det men när vi väl kom igång var det faktiskt en ganska trevlig form av redovisning =)
Idag hoppas vi kunna redovisa en del av nästa labb. Denna dag blir lite kortare iaf, 10-19 kanske, men jag hinner ändå inte till stallet.
Pappa var där igår och han hade ridit. Gallina kändes som vanligt, vilket var skönt att höra med tanke på att hon snubblade häromdagen.
Idag pinnade Gallina på som vanligt, skönt!! Vi red ett kortare pass barbacka i ridhuset. Blev mest lite grundjobb á la klassisk stil, funkade bra. I slutet galopperade vi några varv lite halvseriöst. Det var iaf mysigt.
Sedan självklart ska det hända något dåligt. Och det var när vi skrittade från ridhuset. Det var ganska mörkt men då vi närmade oss en lampa blev det konstiga (enl G) saker på marken. Hon tittade till och snubblade över sina egna ben, gick ner på knä =( Det gick typ i slowmotion och jag hoppade av innan hon hann resa sig.
Gallina fick ett skrubbsår på vardera framben, mitt emellan kotan och kronranden (framsida alltså) Knäna var förvånansvärt nog hela. Så det såg ok ut. Nu hoppas jag att det inte ska bli något med det....
Det är ju typiskt att sådana här saker jämt ska hända..! Känns lite dumt att jag satt på, om jag hade gått bredvid kanske hon inte hade snubblat. Men man vet ju aldrig sådant i förhand. Det hör inte direkt till det ovanliga att jag skrittar från ridhuset liksom...
Men men, jag hoppas att hon mår bra imorrn så att vi kan fortsätta som vanligt igen. Jag kommer dock inte hinna till stallet förrän på torsdag =( Riktigt trist. Tills dess får pappa rida.
Eftersom det inte finns något sådär värst spännande att berätta om tänkte jag visa en (typ rolig) film från den absolut första gången jag satt på Gallina.
Det är ganska lustigt, för när vi åkte runt och letade storhäst red jag på b-ponny och var ganska skraj för hästar över typ 140cm i mkh. Så valde jag Gallina, av alla hästar vi tittade på (drygt 30st). Gallina var nog den häst som var nervigast, mest svårriden. Dessutom var hon en av de största jag provred.
Så trots alla ovannämnda saker, samt den "incident" ni ser på videon, är Gallina den första storhästen som jag någonsin har känt mig 100% trygg på. Jag litade helt på henne redan från första stund jag såg henne!
Gallina har blivit helt galet luddig!! Jag klippte henne i oktober någon gång men det har växt ut och blivit alldeles vilt och tussigt :P Jag hoppas på att ha lite extra tid över nästa vecka så att jag hinner klippa henne igen.
Hon brukar faktiskt uppskatta att bli klippt. Tålamodet brukar tryta efter 2 timmar men nu för tiden är jag lite snabbare än så. Det är verkligen skönt att ha en lätthanterad häst!!
Gallinisen på sin favvoplats: i boxöppningen. Där står hon oftast o hänger medan jag mockar, vilket är supersmidigt. Hon är väldigt lydig faktiskt, har bara smitit ut en gång under alla de år hon stått sådär (varje dag i ca 5 år alltså (sen vi flyttade in i detta stall)..)
Idag tog jag och två klasskompisar ledigt från verkligheten. Efter ett par timmar i skolan imorse drog vi till sergel och tittade på bio mitt på dan (kändes helskumt!) Vi tittade givetvis på sista Twilightfilmen :) Tyckte att den var jättebra, levde verkligen upp till mina förväntningar!
Jag tror att det är bra att ta en liten time-out ibland. Man måste få tänka på absolut inget någon gång lite då och då, annars blir man ju tokig. Man kan inte vara på hela tiden...!
Nu sitter jag och äter lite mellanmål. Sedan är det dags att åka till stallet.
Självklart var G inte ok när det äntligen blev dags för träning. Hon ville inte riktigt gå fram och kändes trippig. Förmodligen skoningen som spökar, det blir ju annorlunda vid byte av hovslagare. Så det blev till att sitta av och hoppa över träningen.
Kände extra på benen efter men de var lagom varma och inte svullna alls. Så det var skönt. Nu får hon vila fram till måndag då jag tänkte longera henne för att se om det blivit bättre.
Idag var hovslagaren ute och fixade Gallinas hovar. Det var en hovslagare som vi inte har haft tidigare, och jag måste säga att han gjorde ett mycket bra första intryck. Han tog sig tid att svara på mina frågor och var dessutom väldigt bra på att förklara hur han menade. Jag bokade därför in honom även till nästa skoning och hoppas att det fortsatta intrycket också är bra.
Gallina skos med så kallade "överrullningsskor" för att hjälpa henne att landa mer mitt på sulan i stället för på tån. Vanligtvis har vi equilibrium som jag tycker har varit bra, men nu hade inte hovvis det så det blev classic roller (som vi använt tidigare i omgångar också.)
Skoningen är otroligt viktig, hur hoven sätts ner har en direk påverkan på senorna. Om hästen sätter ner tån först är risken i förlängningen en skada på till exempel gaffelband. Det behöver givetvis inte vara en ensam orsak, men däremot en bidragande faktor. Därför är jag väldigt mån om att Gallina skos för optimal överrullning, dvs att tån hålls lagom kort samt med skor som hjälper till lite ytterligare (bla..)
Nedan är en halvdan bild från någon tidigare skoning (ej nyskodd!) Den visar iaf hur classic rollern ser ut. Ska ta bild imorrn om jag kommer ihåg, så att man kan se lite bättre.
Idag red jag barbacka i ridhuset på ett tredelat. Gallina kändes väldigt mjuk och fin redan från start. Jag har dock fortfarande lite svårt att få in hennes högra bakben i vänster varv...
Hur som helst jobbade vi mycket i trav och galopp idag. Sidförflyttningar och kvartspiruetter (om man nu kan kalla dem det när de inte är sådär överdrivet centrerade...) Gallina har lite jobbigt i galoppen och har haft det en period nu, eftersom bakbenen verkligen börjar komma in under. Det har nog aldrig hänt förut, så jag kan tänka att det är därför hon protesterar en del/bryter av. Det är dock fantastiskt de korta stunder bakbenen är med och hon bär upp sig själv.
I mitten/slutet travade och galopperade vi i ett friskt tempo så att hon verkligen fick komma igång genom hela kroppen. Det verkade vara uppskattat. Jag tror det är viktigt för hästar att få jobba på det sättet också, även om det kan uppfattas som lite flängigt. Gallina frustade i alla fall och tyckte livet var bra =)
Jag tänkte visa lite bilder från stallet där Gallina bor. Vi har stått där sedan sommaren 2007 (bortsett från den tiden jag jobbade på västkusten) och trivs toppenbra! Det är verkligen ett kanonställe, det märks att Gallina trivs där.
Stallet består av 30 boxar på 12kvm vardera, det finns 2 spolspiltor, 4 ryktplatser, 2 sadelkammare, tork/tvättrum m.m. Det byggdes år 2006 efter att ägare och stallchef hade åkt runt och tittat på olika stall i Sverige. Det har medfört att allt är väldigt genomtänkt, ner till minsta lilla säkerhetsdetalj.
En av dessa säkerhetslösningar är att stallet är uppbyggt i celler, så att om det skulle börja brinna i foderrummet skulle det inte kunna sprida sig till delen med boxar. Dessutom är konstruktionen i betong och takbalkarna i ett sådant trä som inte brinner i första taget. Det känns verkligen tryggt att ha häst där pga denna smarta lösning.
Ett ytterligare stort + är att hagarna är platta och väl tilltagna.
Var i skolan 10-18:30. Satt klistrad framför en datorskärm tsm med min labbkompis i 5½ timmar!!! Varav 3½ var själva redovisningen. Vi klarade det och jag är så glad! Vi har lagt ner drygt 10 timmar på att förbereda den så det kändes bra att det mesta fungerade som det skulle. Bland annat (utan att vi riktigt visste om det) hade vi skapat ett chattprogram, ganska coolt!
På min marking sheet är alla signaturer ifyllda = godkänd!
Eftersom jag inte kom hem förrän sju ikväll så har pappa varit i stallet. Det blev ett tufft pass för Gallina, hon var dock väldigt pigg och det lät som att pappa tyckte att det gick bra. Det är faktiskt ganska häftigt, för pappa började inte rida förrän vi skaffade G. Då började han på ridskola och efter en termin började han rida Gallina regelbundet. Måste få skryta lite och säga att pappa verkligen har fallenhet för ridningen =)
Det känns ganska otroligt att jag snart har haft Gallina i 7 år. Vi har gjort så mycket roligt tillsammans, och hon har alltid fått vara fräch om man bortser från senskadan 2010. Nu är hon 21 år (!) vilket känns overkligt.
Jag har tidigare inte tyckt att det har märkts att G har blivit äldre, hon är fortfarande fin i kroppen och är trevligare att rida nu än någonsin. Faktum är att hon blir mjukare och stadigare i formen för varje månad. Det är väldigt konstigt att det kan vara så, äldre hästar brukar ju bli stelare.
Den enda skillnaden jag har börjat märka (nu under senare delen av denna sommar/höst) är att Gallina inte är riktigt lika pigg längre. Förut var hon alltid framåt vad man än gjorde, pinnade på som en halvgalning. Men nu kan hon vara jätteseg i början av ett ridpass. Tills man gör något som hon tycker är kul, för då blir hon plötsligt en piggelin igen! Till exempel kanske man knappt får henne att trava fram inför en träning, men sedan när man styr mot bommarna bara drar hon järnet helt plötsligt. Och sedan är hon lika pigg passet genom.
Förut reds G i princip varje dag, det funkade helt enkelt inte att hon stod. Nu rider vi ungefär varannan, vilket känns ganska lagom. Vissa veckor blir det flera dagar på rad, och andra får hon vila. Vi tar det lite som det kommer helt enkelt.
Hur som helst hoppas jag på flera år tillsammans. Så länge hon är frisk och verkar till freds med livet fortsätter vi på samma vis som alltid.
Med ett långt hoppuppehåll under sommarlovet och mycket pepp från tränare och vänner tog vi nya tag till hösten. Jag ställde in mig på en termin utan tävlingar och satsade mer på dressyren. Jag fick lära om mig helt, alltifrån skänkelläge till teoretiska kunskaper om hästens lösgjordhet. Med hjälp av min nya tränare Camilla kom framstegen snarare än anat, samtidigt som vi i hoppningen började klättra uppåt.
Jag anmälde oss till två träningstävlingar. Vi åkte, tog det för vad det var; träning. Och äntligen, äntligen fick jag bevis på allt slit jag lagt ner! Vi kom runt felfria i tre clear rounder á 50cm, 60cm samt 80cm! Även om ritterna var långt ifrån stiliga så betydde det oerhört mycket för mig då detta varit ett ständigt mål.
Med nyvunnet självförtroende och en mer harmonisk häst kom vi till hoppträningarna och gav allt. Första gången Gallina bara gick av sig själv och hoppade som en kanon vågade jag inte tro att förändringen var konstant. Men efter tre lika lyckade träningar kunde jag bara inte blunda. Vi hade övervunnit ännu en stor tröskel. Gallinas hela språngkurva hade börjat förändras och det hände att jag ibland var nära att flyga över huvudet på henne då hon hoppade med sådan ryggverksamhet! Det var en helt otrolig känsla att susa över hindrena med henne, som jag så länge hade längtat efter.
Nu står en lycklig häst med ögon som enbart utstrålar harmoni och tittar på mig när jag kommer gående längst stallgången. Hon sätter villigt ner huvudet och tar bettet själv då jag tränsar inför en ritt. Hon hoppar med nytt självförtroende över höga och låga hinder. Hon litar på mig om jag säger ”hoppa!” trots att det verkar läskigt. Hon går på tygeln och rycker sällan upp huvudet i dressyren.... Hon kan stå och mysa i en evighet och älskar att bli pussad på mulen...
Men den största och mest betydelsefulla förändringen av alla, är att hon har återfunnit sig själv, och det självförtroende hon länge saknat.
Videon är från årsskiftet 08/09 & vilket var den första gången vi fick Gallina att självmant ta sig över ett hinder. (Som ni ser står det ingen med pisk i närheten av hindrena, utan bara i början.)
Detta var en ren omöjlighet under alla tidigare år tillsammans.
Huvudet vill inte sluta göra ont! Har hållt på såhär i snart en vecka nu, trodde det skulle gå över eftersom jag är bättre nu men icke.
Hur som helst var jag o en tjej i stallet ute på en ridtur imorse. Hon visade mig en ny ridväg (eller ja, gammal ridväg men ny för mig!) Hästarna var pigga och hade tävling om vem som skulle gå först. Hennes häst är den första som faktiskt skrittat om Gallina, som annars brukar vara en halv kilometer före alla andra hästar!
Trots skitvädret var det en fin tur, vi slapp regnet ända tills vi nästan var tillbaka. Vi skrittade mest, tog en liten bit trav. Totalt blev det nog runt 1 timmas tur, lite drygt. Mysigt att komma ut!!
Idag longerade jag som sagt Gallina. Det fungerar verkligen jättebra, det är en stor hjälp till ridningen eftersom det oftast är lättare att få igenom vissa saker från marken.
Jag jobbar nog inte riktigt på samma sätt som de flesta när jag longerar, eftersom jag har lärt mig utav min tränare i klassisk dressyr. Jag använder givetvis inspänningar (longerar aldrig G bara för att "springa av") men jag sätter tex inte linan i båda bettringarna (& absolut ej över nacken). Helst skulle jag vilja ha en kapson, men det är svårt att få tag i bra i sverige (det ska vara en med järn, oledad, lätt och smidig, dessutom med perfekt passform kring nosen, tänk spansk typ.) Så iom detta fäster jag linan i inre bettringen.
Longering sker tyst, det är ganska svårt eftersom jag, på ridskola, lärde mig att man ska säga "traavaa" o sådant. Helt onödigt då man kan kommunicera med kroppspråk istället. Gallina har blivit toppenbra på det. Till exempel gör hon halt från alla gångarter direkt då jag tittar framför henne och gör en ansats till att gå mot/snett framför henne. Om jag höjer pisken helt betyder det galopp (alltså hela vägen upp över mitt huvud). Jag försöker att undvika allt viftande med pisken, den ska inte betyda "spring" utan snarare "slappna av i kroppen". (Tog ett tag att lära in det...)
Ja, ja, det var lite av hur jag gör. Idag jobbade jag G i alla gångarter, ganska mkt i skritt i början eftersom hon faller inåt med bogen, speciellt i höger varv. Då detta var ok gick vi vidare till trav och galopp, med varierat rakt och böjt spår. Mycket avsaktningar/igångsättningar. Hon var toppenfin! Det är så roligt att komma till stallet och allt bara flyter på perfekt :)
Eftersom jag jobbar varannan helg känns det extra viktigt att kunna ta vara på den tid som jag verkligen är ledig. Därför är det trist att jag är sjuk och inte orkar göra något. Annars brukar jag försöka vara på RB då jag är ledig, men det kräver att man har lite energi.
I eftermiddag har jag i alla fall bestämt att jag ska åka till stallet och ta det lugnt, har inte putsat stövlarna eller tagit bort det vita schabraket sedan tävlingen förra helgen. Sen så tänkte jag longera Gallina i ridhuset, hon behöver verkligen få röra på sig! Hon har stått sedan i söndags, vilket kanske inte gör så mycket egentligen, men hon är en sådan häst som alltid vill göra något. Därför känns det lite trist.
Nu ska jag försöka ta mig an några mattetal. Håller på med derivator vilket är ganska kul eftersom det är något man känner igen sedan gymnasiet (tyvärr är uppgifterna galet mkt svårare, men ändå!)
Knappen (3 år) & jag 2011 på RB. Sadel+träns invänjningspromenad!
I slutet av tävlingsterminen den hösten bröts gruppen upp i och med nedläggningen av privatstallet på Hägerneholm, CC. Träningarna förlades till Sjöberg. Nya gruppmedlemmar kom till och en ny tid började.
Jag anmälde mig och Gallina till två helgkurser för svårklassryttaren Louise Haaga. Framgången kom snabbare än jag kunnat ana. Höstens mot- och framgångar blev pettitesser. Louise tog oss till nya höjder med hennes avancerade övningar och noggrannhet. Gallina hoppade bättre än någonsin, bättre än flera av hästarna på träningarna. Vi klippte 120cm, 130cm som om vi inte gjort annat. Mitt hopp växte på nytt och när våren kom tog vi nya tag.
Men våren 2008 blev inte som jag hade tänkt mig. Planen var att starta första tävlingen i april, sedan tävla varannan helg fram till juni. Men både april och maj fick uteslutas då jag gång på gång blev sjuk och inte kunde träna. När jag väl blev frisk och vi kom igång blev tävlingsresultaten långt ifrån förväntade. Avflygningar, utvägringar. Vissa gånger oförklarliga, vissa gånger ryttarfel.
Men vid detta lag hade jag tvingats inse verkligheten och tävlingarna var i rent träningssyfte. Trots detta var det svårt att hålla tårarna borta. Ger man allt, utan att få något tillbaka tar det hårt om det går alltför länge.
Det jag tog fasta på var en mycket tydlig förändring i Gallinas hoppbeteende. På framhoppningen hoppade hon nu med stort självförtroende, fina språng med rygg. Hon hoppade nu mera i de flesta situationer, vare sig vi kom i hög eller låg hastighet, långt ifrån eller tight inpå. De hinder vi kom över på banan var ofta klockrena. Bra anridning utan osäkerhet, fina och säkra språng.
Är fortfarande sjuk så det blev ingen träning för mig ikväll :( så trist! Jag svängde dock förbi stallet o borstade lite, gjorde höpåsar. Hade beställt mockning så att det var klart, det är så skönt att man kan göra det!
Nu mår jag förvisso lite sämre än innan, men det var skönt att komma dit. Imorgon ska jag på något sätt lyckas ta mig till skolan och sitta med en datorlabb. Vet inte hur det ska gå till eftersom jag inte orkat stå upp särskilt långa perioder under dagen. Det är dock panik eftersom labben ska redovisas på måndag och jag har inte ens börjat. Som väl är har min labbkompis startat under dagen så att vi med lite tur hinner klart imorrn. Annars blir det skola i helgen också.... =/
Med Sofias hjälp kunde vi efter ytterligare ett halvår ta oss runt en bana på hemmaplan med endast något enstaka stopp, i bästa fall inget. Gallina slutade så småningom att kasta sig över hindrena, men kroppen sa fortfarande ifrån och hon hoppade aldrig igenom sig med ryggen.
Det enda positiva som kom ur detta, var det att jag verkligen fick lära mig rida. Gallina hoppade inte om inte jag gjorde exakt rätt. Om jag tittade ner, bara lite, eller kom lite fel, satt för framåtlutad eller för upprätt, så stannade hon på en gång. Om jag råkade hålla henne för mycket eller höll henne för lite, om jag inte hade henne ställd tillräckligt tidigt och ordentligt inramad för skänkeln, så stannade hon. Det orsakade många avflygningar, och efter ett tag var jag väldigt bra på det också.
Jag minns våran första lokala hopptävling våren därpå, år 2007. Det var en dag fylld av förväntan, skräckblandad förtjusning och tårar. I första klassen kom vi inte längre än till andra hindret. Väl inne i andra andan lyckades vi ta oss till näst sista hindret i enmetersklassen. Det kanske låter konstigt, men jag var så lycklig att jag började gråta. Mellan tårarna som jag försökte hålla inne upprepade jag gång på gång ”Det går nog, vi kommer komma dit, vi kommer komma dit! Det finns en chans!” Vad jag syftade på var tävlingar på medelsvår nivå. Som då fortfarande verkade helt uppnåbart för mig.
Resan gick vidare, vi fortsatte att träna för Sofia. Vi åkte på några tävlingar med blandade resultat. Eftersom Gallina inte hoppade med någon som helst rygg på grund av hennes rädsla började rivningarna komma då jag tvingades höja tempot för att få henne att hoppa. Detta ökade hennes osäkerhet, eftersom hon ofta blev väldigt skärrad då hon slog i eller nuddade en bom. På träningarna berömde jag henne när hon slog i, hur konstigt det än låter. Jag hade inte gjort det med en annan häst, men med Gallina var det snarare till en fördel. Med tiden slutade hon att hoppa tre meter upp i luften då hon rev.
Mina vänner i hoppgruppen berättade om placeringar, planer om högre klasser, ambitioner. Jag och Gallina var i ett dödläge där vi inte kom framåt. Att höra alla andra prata om sådana saker gjorde det inte lättare, samtidigt som jag gladdes åt deras framgång. Men jag ville ju också, jagville så mycket! Men på samma gång visste jag att det inte var möjligt, inte då, inte nu. ”Tålamod... Ha tålamod.”
Då jag var 9 år flyttade min familj till Kuala Lumpur i Malaysia. Jag började då i en amerikansk privatskola (Mon't Kiara International School). För det mesta kretsade mitt liv där just kring skolan, men hästintresset fanns ju givetvis också!
Under vårt första år där var vi frekventa besökare på något vi kallade "klubben". Det var ett gigantiskt ställe där man kunde göra det mesta. De hade swimmingpool m. rutchkanor, bowlinghall, squashbanor, polobana, ridcenter m.m.
Det var alltså på klubben jag red min första lektion utanför Sverige. För det mesta red jag små a- och b-ponnysar och allt gick bara fint. Jag minns inte särskilt mycket, annat än att det alltid var privatundervisning och att vi (jag & syrran) aldrig handskades med någon häst från marken.
Som ni säkert vet är synen på hästar väldigt olika på olika platser i världen. I Malaysia behandlades hästarna inte alltid väl, bestraffningar var vanliga och många hästar var ganska tjuriga på marken (förmodligen varför vi ej fick hantera dem...)
Vad som även var annorlunda var undervisningen. Det var inte riktigt som på västerländska ridskolor givetvis. Det är en speciell, mycket otrevlig händelse jag tänker på då jag talar om detta:
Rädslan var något jag fick med mig ifrån detta ställe. Det var en ridlektion då jag fick en stor ponny att rida på, och vår första lektion i ridhuset någonsin. Jag kände mig mycket osäker på ponnyn och ville prompt inte galoppera. Då instruktören sa att vi skulle galoppera sa jag tydligt att: nej, jag vill inte. Varpå ridläraren tar långpisken och smäller till hästen. Det blir självklart panik, hästen sticker och jag trillar av. Det gjorde inte sådär överdrivet ont, men det ögonblicket förändrade hela min inställning till ridning.
Jag vågade inte rida igen. Så jag slutade på en gång efter det. Min syster och mamma bytte strax därefter till en annan ridklubb: Selangor Turf Club. Efter några månader började jag längta tillbaka till hästeriet, och därför följde jag med dem då de skulle rida.
Jag kommer aldrig glömma vad som hände den dagen. Det första jag fick syn på var tre supersmå, gulliga shettisar. Jag föll pladask för en av dem; Dolly. Jag frågade ridläraren om jag inte kunde gå och beta lite med Dolly. Ridläraren svarade att jag självklart skulle rida....!
I nästa ögonblick satt jag på lilla Dollys rygg med en ögonbindel på, och ridläraren (en tysk kvinna) sa till mig "Trust the horse". Jag kommer aldrig att glömma de orden.
Efter det red jag flera gånger varje vecka. Det var roligt igen och jag kände mig trygg på lilla Dolly. Men tyvärr var det ju just så, att Dolly var en ganska liten shettis. Då jag blev äldre blev jag längre, och därmed kunde jag inte rida henne längre. Klubben hade inga b-ponnysar eller små c, och jag tvärvägrade att rida något större. Jag vågade inte.
Återigen fick vi byta klubb. Nu till Templer Park Equestrian Center (vilket tyvärr inte finns kvar längre...) Där red jag och syrran varsin b-ponny. Vi hade alltid samma. Där var det stort fokus på sitsen och grunden. Det var dock aldrig tu tal om någon skötsel där heller, och i vissa fall då hästen inte lydde blev vi ombedda att kliva av. Detta följdes oftast av att ridläraren satt upp och "korrigerade" ponnyn, mer eller mindre våldsamt.
Trots detta trivdes jag väldigt bra på ridcentret och det var även där jag startade i min första tävling någonsin. Det var ett skritt/trav-program och jag kom trea! Vi red på Templer Park till dess att vi flyttade hem till Sverige igen.
Har varit halvdan ganska länge, hade feber till och från redan förra veckan men det dröjde tills i måndags innan det bröt ut. Nu är jag ganska ordentligt förkyld o har inte kunnat rida... Det är så trist. Jag hade hoppats på att kunna rida markarbetsträningen imorrn men det är väl kanske tveksamt. Har sovit lite nu på dagen så kanske...?!
Jag har alltid varit en hästtjej. Alltid, alltid. Kanske har det berott på min hängivna, omtänksama läggning, eller bara min strävan efter sanning. En sanning som man endast kan se i ett djurs ögon. Ingen annan kommer någonsin ge dig en sådan sann bild av världen som ett djur. Men sanningen är inte alltid lätt att förstå, ännu mindre acceptera.
Jag har alltid varit en hästtjej. Alltid, alltid. Och som en sann hästtjej har jag fått lära mig tålamod. Inte tålamod som vilken vanlig människa som helst besitter, utan ett tålamod av helt annat slag. Innan jag mötte Gallina hade jag, trots min hängivenhet, inte en susning om vad den verkliga betydelsen av tålamod innebar.
- - - - -
Det var en vanlig decemberdag utan snö, då vi åkte andra turen ner till Skåne. Med oss denna gång var min syster, Sofie, som också skulle få nöjet att rida mina drömmars häst. Ja, det lät så underbart då vi läste annonsen. En fin häst med placeringar i medelsvår hoppning som gjorde både piruetter, skolor och byten i varje steg. Är inte det alla hästflickors dröm att få äga en sådan häst?
”Kärlek från första ögonkastet.” Något inom mig sa att jag skulle ha just den hästen. Och så blev det. Några dagar senare var hon vår och drömmen hade gått i uppfyllelse. Vi inledde en tio timmar lång färd i bilen med Gallina i hästtransporten, inget ont anande.
Det var inget märkvärdigt med att hästen var nervös och stirrig efter ett sådant stort miljöbyte och nya människor. Men när Gallina kastade sig undan, skräckslagen vid åsynen av en ensam bom på ridbanan började vi undra. Här hade vi fått hem en otroligt begåvad och minst sagt erfaren hopphäst, som inte ens kunde gå i närheten av en enstaka bom!
Men vi bekymrade oss inte för det, kanske var det att allt var nytt, kanske var det inte något annat än stress. Vi fortsatte rida, startade försiktigt med hoppningen. Med lite tränarhjälp och hemmagjord ”bomterapi” kunde vi ta oss över hinder på 20cm utan att jag flög av i varje språng.
Det var dock ingen lycklig häst som hoppade över hindrena. De gånger hon faktiskt hoppade kastade hon sig över dem som om de vore hemska monster, för att sedan direkt i landningen kasta upp huvudet och fara iväg. Stress vid använding av spö och sporrar, stress vid blotta åsynen av bommar, vanliga bommar!
Hösten därpå började jag rida för Sofia, en hopptränare som kom till CC varje vecka. Med stort tålamod och en tuff attityd tog hon oss an, och lärde mig att kämpa. Till en början kunde det ta oss över tio minuter att ens komma i närheten av ett hinder. Det spelade ingen roll att man lockade snällt med godis, eller lade pisken på hennes rumpa. Gallina stod paralyserad med ögonvitorna blottade fem meter ifrån hindret. Oftast slutade det med att Sofia fick leda oss över ett par gånger innan Gallina vågade hoppa.
Lite hastigt och lustigt bestämde jag och R's ägare att jag skulle vara med o tävla henne idag (bestämde det imorse typ 1,5h innan tävlingen.) Så efter att jag hade ridit klart med Gallina satt jag direkt upp på R och red fram. Vi var inte alls kompatibla idag och arbetade mot varandra i en evighet kändes det som, innan det blev ok.
R är en superfin dam, hon har massa åsikter när något blir jobbigt men har kapacitet inom både hoppning och dressyr. Jag red henne lite för några år sen, men detta år har det bara blivit några enstaka gånger. Sist jag red henne var för flera veckor sen, på en markarbetsträning (då var hon galet fin!)
Väl på banan hade vi ganska bra kommunikation genom travprogrammet. Strax innan första galoppen drog hon iväg och jag hade inte så mkt att säga till om då... R är väl drygt 175cm i mkh och jag är typ 155cm lång! Men vi kom på rätt spår igen fram till det att vi skulle göra halt. Det gick inte alls, så istället visade vi lite skolor ovan mark (ingick inte det i LC eller???!!) Vi avslutade ganska bra i höger galopp och en hyfsad uppridning. Vårt protokoll sträckte sig från 3 till 8, hmm..
Det var i alla fall roligt att vara med, nästa gång får vi rida ihop oss lite innan bara. Men det brukar vara såhär med mig och dressyr. Förra året hoppade jag upp på en 4årig galoppör jag enbart ridit en gång tidigare och for runt banan. Han var skolriden i ½ år men gjorde verkligen en toppenjobb!!
Idag var det alltså dressyrtävling i stallet. Gallina var toppenfin på framridningen, så himla mjuk o lugn. MEN så fort domaren sa "var så god och rid" blev det pannkaka av det hela... Jag försökte verkligen tänka på att vara lugn men icke. Det gick mycket sämre än sist, vilket känns jättetråkigt. Men men det kan inte alltid gå bra. Jag får jobba mer med mig själv.
Nästa gång tänkte jag anmäla två starter i samma program om det går, då kanske jag kan hålla nervositeten borta andra passet i alla fall! Här är lite bilder från dagen (vi red alltså LC:1 o fick 55,93%):
Jag tänkte dela med mig av en berättelse som betyder väldigt mycket för mig. Den handlar om min resa tillsammans med Gallina. Om alla våra motgångar och framgångar. Den sträcker sig från det att vi provred år 2005 fram till våren 2009, ett år innan skadan.
För att förbereda lite skapar jag en egen kategori: "En hästflickas drömmar" Berättelsen delar jag upp, och publicerar här allt eftersom. Ikväll blir det dock inget, eftersom jag har lite kvar att göra inför morgondagens tävling. Godnatt!
Det här med att förbereda sig inför dressyrtävling...
Undrar jag hur man bäst gör egentligen.. Sist jag och G var med o tävlade dressyr i TH cup (hemmatävling) hade jag helt glömt bort att man skulle träna på programmet innan. På fredagkvällen runt tio-elvatiden kom jag på att: shit, jag måste ju skriva ut programmet! Det slutade med att jag låtsades vara häst själv o sprang runt i mitt rum mitt i natten :P
Jag kom faktiskt ihåg hela programmet morgonen därpå. Nu är ju inte tävlingen förrän på söndag, men det kan vara dags att plocka fram programmet nu ändå. Jag har haft lite feber idag så jag orkade inte rida alls. Imorgon jobbar jag och kommer förmodligen må skit efter, så då blir det inget heller.
På söndag visar det sig om det är en bra strategi eller inte! Haha. Sist vann vi ju men denna gång har konkurrensen blivit lite tuffare tror jag.. Om jag lyckas hålla mig lugn kommer vi klara av det utmärkt men jag har en tendens att bli nervös.. Och då blir Gallina spänd som en fiolsträng. Men det ska nog gå bra!!
Såhär såg vi ut sist, det var vår första "tävling" sedan innan skadan. 6/6-12 (Lite knasigt med dunväst mitt i sommaren, men det var ju skitkallt!!)
Vad ska man säga? När andra har frågat vad jag sysslar med har jag alltid svarat att jag är en hoppryttare. Men vad svarar jag nu? Jag känner mig inte som en dressyrryttare! Men å andra sidan hoppar jag i princip aldrig nu för tiden. Sist jag och Gallina hoppade "på riktigt" var våren 2010 innan skadan uppdagades.
Jag saknar det verkligen, det finns ingen bättre känsla än att susa över hinder med favorithästen. Vår sista hoppträning någonsin var en av de bästa vi gjorde. Gallina var helt fantastisk. I efterhand vet jag att Gallina var skadad långt innan vi förstod något. Därför är det ännu mer fantastiskt vad hon gjorde för mig. Genom eld och vatten som man brukar säga.
Gallina som var så fruktansvärt rädd för att hoppa när hon kom, ställde upp och hoppade helt otroligt bra sista hoppträningen tillsammans. Trots att det förmodligen gjorde ont. Hon gjorde det för att jag bad henne göra det. Hur fantastiskt är inte det? På samma gång är det hemskt eftersom jag bad henne att göra något som hon egentligen verkligen inte skulle göra. Men det kunde jag inte veta då..
Min fina, fina häst. Vad skulle jag göra utan henne?
Hej! Är hemma en snabbis nu så jag tänkte skriva om hur mina lektioner gick =)
I min första grupp hade jag lite yngre tjejer som inte ridit så mycket. De var mellan 12-15 år tror jag. Såhär såg upplägget ut, temat var balans:
Uppvärmning: Jorden runt, klacksparkar. Båda utfördes vid stillastående samt skritt.
Jobbet: Skritt i lätt sits, över markbommar. Även trav över markbommar.
Avslutning: "Cykla" med benen i skritt.
Jag tyckte att det fungerade bra. Tjejerna lyssnade väldigt bra på mina instruktioner och var riktigt duktiga!!
De äldra/mer erfarna elevernas upplägg:
Uppvärmning: Jorden runt, klacksparkar, kaptensvändning. De två förstnämnda även i skritt.
Jobbet: Trav i lätt sits runt fyrkanten, nedsittning. Skritt & trav över markbommar i lätt sits. Trav över markbommar samt upphöjda bommar med händerna ut åt sidorna.
Avslutning: Val mellan skrittrunda och hoppning.
De äldre eleverna blev utmanade till att släppa händerna över cavalettin. Många av dem var mycket tveksamma till detta i trav men vågade ändå försöka. De blev väldigt förvånade över hur bra det gick. De hade en bra inställning och alla lyckades ta sig balanserat minst en gång genom cavalettin med händerna ut åt sidan.
Det var roligt att hålla lite lektion, det var länge sedan nu! Sist jag höll lektion för en grupp var på BRC där jag jobbade. Då hade jag två egna ridgrupper varje vecka :)
